Turkarna brinner!

Doktorn

går ut på balkongen

och röker,

endast iklädd kalsonger.

Han,

suger på cigaretten,

tar livet av sig,

ja,

fimpar,

skickar iväg,

sin glödande projektil,

i sidled,

mot gettot.





VOFF!



Som när en hund

skäller,

nafsar

och hugger efter dig,

ja.




VOFF!




Låter det när gettot tar fyr,

hela förorten brinner.

Ja.



Turkarna brinner!




Skriker folk framför


TVn

visar bilder på turkar,


irakier,

iranier,

kurder,

ja,


turkar,


som springer,

krullar ihop sig som näshåren,

när man går för nära elden

den där dagen i sjuan och vi har studiedag ute på Björnön.


Det regnar.

Vi grillar pinnbröd, dricker Sunkis, äter prickigkorv

och

lyssnar nyfiket när Kongo knullar biologifröken i buskarna, ja.

Men vår fröken var egentligen en magister, ja, så det kändes jävligt pinsamt, avigt, ja, det var fortfarande åttitalet och vi var inte vana vid sådant, nej.

Ja,

turkarna brinner och folket får tillbaka sina jobb och kvinnor, ja.

Det vet ni väl? De kommer hit, snor våra brudar och jobb, ja, suger ut det fina Svenska samhället, väser fånen i sin bruna uniform, kostym, för korta byxor, blanka kängor, rosa skjorta, instoppad, fan och bakåtslickat hår, ja,

Fan.

Deras jobb?

Deras kvinnor?

Fan.

Fina svenska samhället?

Samhället är vi.

Och du luktar skit.

Fan.

Turkarna brinner.


Horrace avsätts och hans mannar arkebuseras mot en vitkaklad vägg i sällskap av den där soldaten som la ner vapnet, geväret, gick och ställde sig på rad bredvid polackerna och dog, förlorade, inte enligt mig, nej, men enligt dem, så förlorade han, soldaten, på det där fotografiet i boken, Lyckad nedfrysning av herr Moro.

Ja.

Fan.

Han vann.

Ja,

Han vann.

Ja, Horrace och Akademin hade länge baktalats av en grupp bingospelande, ostätande, före detta pensionerade, SS- officerare, ja, de var åter i tjänst, doktorn hade bett sin vän Kanslerns långväga, okända avkomma i flera led, om en liten tjänst, ja.

Först hade han vägrat, ja, men när doktorn visade fotografierna på honom och ja, magistern, så ställde han upp, efter ett par samtal, på telefon, hit och dit, stod det en hel pluton pensionärer på doktorns farstu, redo att skrida till verket, ja, nu fick det väl fan vara nog.


Ja, man inför skrivstil som obligatoriskt intagningsprov till mellanstadiet, de odugliga, får bli arbetare, skickas till stora arbetsläger, i Finlands norra finkelstinkande utposter, ja, de syr kalsonger och snickrar sportskor.

Hjulen snurrar på.

Hej o hå.

Fan!

På gator stryker lömska spioner omkring.

När som helst kan medborgarna tryckas upp mot väggen, den vitkaklade, den med hemska minnen, i form av runda svarta hål och ett magert skelett nedanför, framför, på gatan.

Kan man inte sina ackusativobjekt, nej,

eller om du är poet, har stora brallor, går på trottoaren, ja, inte i rännstenen, nej, utan på trottoaren får du inte gå, nej sådana som du, poeter, ska gå i rännstenen, skiten, ja,

sliter de, kuken av, fittan ur, dig,

ja,

aj!

Fan.



Bryter du på något annat språk än det svenska, ja, sparkar de dig över gränsen i baken.

PANG!

Låter det och du flyger tillbaka till vilken misär du än flydde ifrån, ja, skiter väl de i, ja, de tänker äta ost, spela bingo, ja.


Du får,

skylla dig själv,

klara dig bäst du kan.

De tänker äta ost.

Spela bingo.

Fan.



Man lär ut rättstavning,

kommatering,

hyllar rapandet,

rabblandet,

staplandet, av tom, ytlig kunskap,

att kunna saker innantill, utan att förstå, blir viktigast, ja

och kärleken dör, går under, i vissa kretsar, har den aldrig varit mycket värd, nej, fan.

Svarta siffror i balansräkningen blir viktigare än att lilla farmor ska slippa ligga i sin egen avföring, ja.

Fan.

En vanlig, som så många andra, solen går upp, ja ni vet, vaknar poeten, i mellanväggen, på vinden,i konstskolan, där han gömt sig, ja, läs Den sista Fredagen eller Den sista poeten, en annan novell, nej, två andra, ja, så förstår ni, ja, han vaknar och granaterna, artellerielden, doktorns glödande fimp, slår ner, inte en kilometer bort, kanske mindre, nej, utan i skolan, ja.

Fan.



- Skolan brinner.

- Skolan brinner.

- Poeterna springer, skriker någon.

- Turkarna brinner, en annan.

Han flyger upp på fötter, slår huvudet i taket,

ja,

aj.


Fan.

Utanför faller bomberna,

turkarna brinner,

folk dör i tusental,






SNUBBEN VANN NÅGRA VAL

FOLK DÖR I TUSENTAL,




gastar högtalarna, står direkt på golvet på varsin trave böcker, alltså inte på golvet, nej, utan på en, två, travar, böcker, minns inte vilka, nej, men jag tänkte inte läsa de, på ett tag, nej.

Fan.



DET VAR MATHIAS OCH MÅRTEN

OCH HÅRT SEN,



sjunger högtalarna, på obruten västeråssvenska, ja.

Ståendes endast iklädd kalsonger bland konstskolans brinnande ruiner författar han en dikt?

Nej, ett sms, ja.



KÄRLEK

KÄRLEK

SNUBBEN VANN DERAS VAL

FAN

FOLK DÖR

I TUSENTAL

BOOM

BOOM

FAN

troru Säpo lyssnar nu?





Ja,

svarar hon, ja, men tycker att de ska fortsätta som planerat,

ja,

han

kommer väl,

imorgon,

ihåg?




Nej,

han,

författar ett till, sms,

ett till,








kan inte,

är förkyld,

snorig, har influensa,

skolan brinner,

ja,

men kuppen får vänta,

så viktigt var det inte?








Jo,

fan,

turkarna brinner,

men,

nej,





han var förkyld, fan, kuppen får vänta till






på Måndag

spränger de tillsammans hål i verkligheten, på fiendens borg,


... fortsättning följer ...

Av T.L Stjerna 12 jan 2004 21:53