Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Perstorps-apati

För mitt eget bästa?

Först nu
när jag hasar mig fram på ärtgröna linoleummattor
genom hjärnvindlingarnas kommunalgrå korridorer
kan jag sakna sprinterpaniken
och den jagade andningen
ett stenkast från hjärtat

Berusad av sammet och spritsiga skratt
övermätt på färgkaskader
med öronen fulla av symfonier
och ett lustcentra drabbat av ständiga blixtnedslag
sveptes jag med

Nu är det tyst
och jag vilar frukostblicken på Perstorpsskivan
med sitt tokrutiga mönster

- Åh, så praktiskt, viskar jag,
bara ett drag med trasan

Men att det dödar långsamt
anar varken du eller jag
Så förrädiskt