Hur SCUM är Pippi?

När treåringen ska somna säger jag "godnatt lilla Vera" och hon svarar med sömnsluddrig röst, "nej, godnatt Pippi ska du säga...". Om hennes brorsor frågar om hon leker Pippi nu igen säger hon, "nä, jag ÄR Pippi Långstrump", med bestämd röst och fortsätter bära omkring pussel och byggklossar. Jag läste Pippi-böcker när jag var liten men det var filmerna som gjorde starkast intryck på mej. Inger Nilsson som spelade Pippi i filmerna är jämnårig med mej och nu när jag ser filmerna för tredje omgången tänker jag på hur självklart och förtröstansfullt det är att Pippi fortfarande kliver fram ur rutan som en idol, en nej-sägande och godhjärtad anarkist. Jag vet att Pippis rebellepitet är ganska uttjatat men icke desto mindre tycks det fortfarande fungera.

Under tiden jag diskar den outsinliga juldisken eller städar undan livsfarligt utspridda legobitar hörs i bakgrunden repliker från Pippifilmer. Jag kan nästan allt utantill och mumlar och nynnar med. Gamla glömda frågor bubblar upp:

- Varför säger Tommy "skridsko" och inte "skridskoR"? Har han lite svårt att säga "r" så ljudet försvinner i slutet av ordet?

- Vilket språk talade skådespelerskan som spelade Prussiluskan egentligen? Danska?

- Den där spiskroken som vrids till skridskor, vad är det för material egentligen?

Ena brorsan får vara Tommy för han heter ju nästan det i alla fall, andra brorsan får vara Annika men vägrar och försöker utan framgång förhandla sig till att vara Herr Nilsson. Själv får jag växelvis vara pappa Långstrump och lilla gubben. Ingen vill vara Tommy för han är så förnumstig och stoppar ner tröjan i brallorna, inte heller Annika för hon är så gnällig och rädd. Herr Nilsson är ju visserligen söt men lite småäcklig där han trampar omkring i pepparkaksdegen och pillar i sej kladdiga bananer. Alla vill vara Pippi. Hon är helt enkelt inte så jävla TREVLIG.

Nu är det inte bara juletid i Pippivärlden utan också i Kärrtorp. På julaftonseftermiddagen i god tid innan klockan 15.00! när barnen levererats till respektive mödrar för mer traditionellt julfirande sitter jag vid köksbordet och känner mej lite som Pippi på julafton. Visserligen kommer det ett gäng barn till Pippi och ger henne en trumpet som hon snabbt lär sig hantera men utanförskapet är ändå priset för självständigheten. Jag beundrade det så mycket när jag var barn och gör det fortfarande på nåt romantiserande vis. Konsekvensen, den där lite gråtmilda "ensam är stark"-mentaliteten. Som om TREVLIGHETEN och "innanförskapet" korrumperar på samma sätt som pengar eller makt och bäddar in energin i konventionens fuktiga yllefiltar.

Till skillnad från Pippi har jag blivit STUR och utvecklats till nån sort blandning av konstapel Kling och Tommys & Annikas mesiga pappa. Alla dessa lärorika misstag och idiotiska manövrar som byggt upp en sorts användbar erfarenhet ska jag nu försöka övertala mina barn om att inte själva göra. "Gör inte som jag gjorde." Det klingar väldigt ihåligt och redan innan orden kommer över mina läppar inser jag hur meningslöst och motsägelsefullt det låter. "Vaddå, så du är egentligen en idiot pappa?" Ja, kanske det...

Dom senaste åren har hemmet kommit att utökas med närvaron av rosa sjalar, kammar, små-små plastsaker, glaspärlor och sommarklänningar. En treårig rrriot-girl som bestämt kliver omkring och tar sin plats. Jag vet inte om det händer på dagis eller om det händer hos mamma eller hos mej men det är genomtänkta attribut och en fastslagen image. På tunnelbanan hem ler vuxna lite sådär inställsamt roat när treåringen med hög röst deklarerar, "jag gillar rosa, jag gillar kattungar, jag gillar små, rosa kattungar och jag gillar också glitter och lila och små glittriga saker och lila kattungar, och jag gillar prinsessor med rosa glitter". Jag vägrar att besvara dom medlidsamma leendena som jag inte vet om dom är riktade till mej eller barnet. Det känns som om någon vill säga: "Du trodde det skulle bli annorlunda va? Nu är det ju såhär det blir och såhär det är...". I all evighet, amen...? Skulle inte tro det.

Nu kanske Pippi verkar lite dammig och småputtrig när det finns riktigt tuffa systrar som Valerie Solanas, Kathleen Hannah eller varför inte Linda Skugge? Visserligen är Solanas ganska samtida med Pippifilmerna men rebellerna är i alla fall andra nu; tuffa, intellektuella och politiska. Dom ställer sig inte utanför och knasar till det i råttsvansar utan kräver sin självklara plats utan att be om ursäkt. Pippi må utmana sin reaktionära småstadsidyll men det här århundradets rebellbrudar skiter i att hymla med sin medelklassbakgrund och omdefinierar normen istället. Fast, va fan, visst kunde man läsa Pippi och SCUM-manifestet tillsammans och göra en tolkning där båda ser patriarkatet och/eller mannen och/eller kärnfamiljen och/eller kapitalismen som the axis of evil. Men hur gör man med alla guldpengarna...?

Av Mats Nilsson 11 jan 2004 17:28