Lögnen, Kapitel 1

Kapitel 1

Jag har dragit ut på tiden alldeles för länge med att berätta den här historien. Men låt mig på presenter mig själv först. Mitt namn är Holger Hell och jag fyller 43 år i april.

Just nu sitter jag i mitt hus på Hallonstenarna ute vid Svartlögafjärden i Stockholms skärgård och funderar över mitt forna liv. Det här huset är allt som är kvar av ett tidigare så framgångsrikt liv. De senaste femton åren känns som en dröm. Och även om jag precis vaknat upp ur dvalan så är det en lång resa som fört mig hit ut till en vinter i gudingarnas rike. Och till ensamheten.

Bakom mig har jag ett liv som copywriter på en rad reklambyråer i Stockholm, London och Los Angeles. Jag har haft en vacker fru, Åsa och jag har två barn; Sebastian som är 15 idag och Vicky som fyller 13 i sommar. Jag älskar dem över allt annat, men jag har inte träffat dem på ett år. Det är mitt eget fel.

För ett år sedan kollapsade livet. Man kan säga att det var en total hårddisk-krasch. Det började med pengar och en lögn. Sjukdomen spred sig snabbt. Snart var allt skört i livet borta; kärleken, barnen och givetvis jobbet. Jag lämnade allt och gjorde ett clean-cut. Men snittet var allt annat än rent, hela min själ blev full av infektioner.

Åsa bor nu i vår funkislägenhet på Norr Mälarstrand med barnen. Huset i Åre är sålt. Den här fristaden, som är allt jag äger och har, byggde min morfar Simon när seklet var ungt och tomter i skärgården billiga. Jag ska inte klaga för det är ett resligt stocktimmerhus, trettio meter från havskanten som denna decemberdag yr i stormen trots att isen lagt sig. Det är inte mycket annat att göra än att elda i de öppna spisarna. Och att skriva i väntan på våren. I ett försök att förstå vad som hände.

Men låt oss gå tillbaka i tiden och låt dig få träffa en annan Holger Hell. Den Holger som gjorde allt för att nå prispallen för sina reklamkampanjer och för att fylla sitt bankkonto med pengar - och som sålde sin själ.


2.

Min karriär tog fart samtidigt med att Sverige började gå in i en djup lågkonjunktur i slutet av 1980-talet. Det var en tid då det fortfarande fanns legender som arbetade med reklam. För vilka jag då gjorde vad som helst för att få andas samma luft som de.

Då hade jag precis börjat jobba som copywriter på Ogilvy & Mather. Byrån var bland de hetaste en ung lovande copywriter kunde befinna sig på. Jag hade blivit ditkallad efter att ha skrivit en annons för Amnesty International inför deras 30-årsjubileum på min första byrå. Konceptet jag formulerade var enkelt: Amnesty International 30 år. Inget att fira, till ett par starka annonser som visade att ingenting i världen egentligen hade förändrats sedan Peter Benenson skrev sin Appel om Amnesti i The Observer. Den kampanjen gav mig mitt första pris och ryktet att jag höll på att bli någonting i den här världen.

Ett par andra kampanjer, som idag ter sig ungdomligt övermodiga, hade också gjort sitt. För Sony´s nya superstereo hade jag skrivit: Är du kåt. Sätt på Madonna. Och lyckats övertyga kunden om utomhusaffisher samtidigt som Like a Virgin släpptes. För Trafiksäkerhetsverket hade jag låtit återpublicera Stig Dagermans novell: Att döda ett barn, på ett stort uppslag som fått svenska folket att sätta kaffet i vrångstrupen en lördag morgon i maj. Hemtagningen var enkel. Kör försiktigt.

Det ena ledde till det andra och så satt jag plötsligt en söndag morgon uppe i det södra kungstornet i ett förtroligt samtal med Sven-Göran, VD:n för Ogilvy & Mather som ringt upp mig någon vecka tidigare och sagt över telefon: "Vi skulle behöva en kraft som du här på byrån."

Nu satt vi i hans två svarta corbusier-fåtöljer med en kaffebricka emellan oss och samtalade.

- Och vad exakt är det du tror jag kan tillföra, svarade jag på hans öppning som återkom även idag.

- Vi vill bli en av Sveriges tre bästa byråer under nästa år. Och vi behöver en kreativ talang som du.

- Vilka kunder ser du framför dig att jag kommer jobba med?

- Ford, American Express och Levis jeans.

- Hur ser ett konkret erbjudande ut?

- Vad tjänar du idag?

- Tillräckligt lite för att sitta här, sa jag och försökte le ödmjukt.

- Ok, vad säger du om ett sånt här upplägg. Du får 50.000:- i månaden och kan lägga upp lönen precis hur du vill?

- Det är rätt nära vad jag tjänar idag.

- Då vänder vi på frågan. Vad vill du ha för att börja hos oss?

- 60.000 kronor, samma upplägg.

- Då kommer mina krav på dig att ställas därefter. Men välkommen ombord. När kan du börja?

- Om jag säger upp mig imorgon så tror jag att de släpper mig fort. Säg max en månad?

Och så kom det sig att jag klev ut på Kungsgatan efter någon timme med en av de högsta lönerna en så ung reklamarbetare någonsin fått. Dessutom var Ogilvy då en byrå med stark tro på ordet så jag såg en plats här för min rastlösa själ. Jag var då 28 år och blodet i mina ådror pumpade av jubel. Men i ansiktet syntes inget och blicken var fortfarande behärskad när jag satte mig i min Alfa Romeo Spider och körde upp till min 3:a på Wollmar Yxkullsgatan, intill Mariatorget. När jag tog hissen upp de fyra trapporna bestämde jag mig för att fira. Vad kunde man annars göra när man just hissat lönen med 16.000 kronor.

Jag kom in i hallen och såg ut över den nybonade parketten. Gick in i vardagsrummet och satte genast på Talking Heads, Burning Down the House på stereon och lät låten strömma ut ur Cantonhögtalarna. Sen tappade jag upp ett hett bad medan jag klev ur mina Allen Edmonds, 501:orna, manchesterkavajen från Ralph Lauren, buttown down shortan från Brooksbrothers. Men innan jag klev in i badrummet ringde jag Petter.

- Tjena, tänkte vi skulle gå ut ikväll.

- Men va fan det är ju söndag. Och jag har sådär tusen möten imorgon.

- Jag bjuder.

- Det förändrar ju allting. När och var?

- Ska vi säga Riche, halvsju?

- Ok, vi ses där.

Jag bytte skiva och klev även ur jockeykalsongerna, la dom i tvättpåsen och gled ner i vattnet som nu var perfekt. Såna här tillfällen och vid alla andra stora brytningar i mitt liv hade jag alltid lagt mig i badet i flera timmar till Pink Floyd´s Wish you were here som förföljt mig sedan jag först köpt skivan som 16-åring - samtidigt som min första stora kärlek gjort slut.

Roger Waters lugna riff i början till den absolut banbrytande elektroniiken gjorde mig alltid lugn och stimulerade tankarna. Precis innan låten kom igång så ringde telefonen, jag hörde svararen gå igång ute i köket. Men jag ansträngde mig inte att försöka höra vem det var.

Istället låt jag hjärnan koncetrera sig mot nya livsmål. Skulle jag bo kvar? Skulle jag byta bil? Skulle jag åka till New York? Något måste jag ju göra av alla pengar? Kanske skulle jag investera i något - men det verkar trist. Dessutom skulle den delen av livet ordna sig av sig självt så smångingom. Varför bry sig om något sånt trivialt när man är så ung?

Plötsligt grep en gnagande känsla av obehag tag i mig. Imorgon skulle jag säga upp mig. Men jag slog bort den ur tankarna. Istället sa jag till mig själv att de har sig själva att skylla. Dessutom var jag trött på skiten. Jag behövde ny stimulans av nya människor och kunder.

Så tankarna återvända dit jag började. Jag trivdes bra på söder, även om jag var en udda fågel på besök i kulturkvarteren. Och jag hade svårt för alla svartklädda ångestproffs som lufsade runt i mina kvarter. Men jag hade bott här i två år nu och lägenheten var alldeles nyrenoverad och låg i ett vackert 20-talshus. Rena Laura Ashley-idyllen som jag kallade den efter alla omtapetseringar. Två rum i fil mot gatan, ett stort lugnt sovrum mot gården och ett tidsenligt kök med serveringsgång. Vad mer kunde man begära av livet. Som ungkarl?

Alfan och jag kom också bra överens. Även om det bara var en tjänstebil. Jag hade hämtade den ny och vårdat den ömt. Så ömt att den trots sina 4000 mil hade behövt nya toppar och kamaxel vid förra servicen. En reparation på sådär 15 loppor som byrån fått stå för. Men kanske en ny BMW cab, en 325:a med en rejäl 6:a istället för skrikapan de stoppat i Alfan?

Jag låg och tänkte på färger och utrustningspaket när telefonen ringde igen. Nu hörde jag Camillas röst på svararen.

- Hej Holger, ville bara höra hur det gick idag? Ring mig.



:::

Tack för att du läste hit.
Kapitel 2 publiceras de närmaste dagarna.

Av Thomas Eriksson 10 jan 2004 13:29