Mördarhund dödade

"Mördarhund dödade... Mördarhund attackerade" Det är väl få som missat rubrikerna i massmedia om alla "farliga" hundar. Och lika säkert som amen i kyrkan höjs rösterna för att det ska införas förbud för vissa raser. Eller någon form av hundlicens. Samtidigt som jordbruksverkets SJV hundutredning tycks gått i stå.

Att något måste göras för att skydda oskyldiga och hundrädda människor är det knappast något tvivel om. Med tanke på att antalet hundar och katter i samhället ökar för varje dag. Likaså ökar antalet hundar och katter som far illa på grund av människors okunskap.

Ett totalförbud för vissa raser gör varken till eller ifrån. Om man mot all förmodan skulle förbjuda till exempel Pittbullterier, vad hindrar då dem som använder en hund som vapen, att bara byta ras? De flesta hundraser går att få farliga. Farliga hundars störta problem är den i andra änden av kopplet. Inte hunden.
Och vilka kriterier ska gälla vid ett ev. förbud? Hur många procent till exempel pittbullterier, skulle en hund få ha? Eller ska man gå efter vikt? 30 kg förbud? Eller är det statistiken som ska avgöra? Den rasen som oftast biter, ska förbjudas? En statistik som toppas av Golden Retriver.

Svenska kennelklubben SKK och Svenska brukshundklubben SBK är de två organisationer som, tyvärr, får ta på sej en stor del av ansvaret för att situationen ser ut som den gör idag. SKK:s tidigare strävan att få fram den fysiskt perfekta hunden och mer eller mindre strunta i den mentala biten, har straffat sej. Trots selektiv avel, dras nästan alla renrasiga hundar med någon form av defekter, som är typiska för just den rasen. Många av de populäraste raserna är "sönderavlade". Exakt vilka raser som har problem med vad, är bara att kolla upp på närmaste försäkringsbolag. Ju dyrare försäkring, desto mer skadebenägen. Läs även de "finstilta". Där återfinns också vad som inte ingår i försäkringen. Och det är i regel just för den rasen återkommande problem.

Även priset för en renrasig hund är många gånger så högt, att man drar sej för att köpa en hund med stamtavla. Trots att det inte är överpriser det är frågan om. Det kostar att föda upp, registrera och åka till veterinären för alla sprutor och papper.

Vilket gör att många köper en "annonshund" och får i regel klara sej bäst de vill sedan. Eftersom säljaren sällan bryr sej om att följa upp hur det går.

Samtidigt som SBK:s inkonsekventa motstånd mot blandrashundar under många år, gjorde att många som skulle behövt deras hjälp, ägare och hundar inte hade någonstans att vända sej. Idag är blandrashundar, tack och lov, välkomna till SBK:s verksamhet. Även om de inte får tävla inom många discipliner. Blandrashundar har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det dyker även upp nya raser titt som tätt. Här skulle SKK kunna göra en stor insats genom att tillåta "bastarder" och ännu ej inregistrerade raser, delta i en helt egen tävlingskategori. Samtidigt som SKK kan jobba med att se till att olämpliga individer kastreras. Oberoende av om hunden är rasren eller ej.
Kastreringsförbudet som rådde i många år, är ytterligare en bidragande orsak till att det finns många olämpliga hundar idag.

Vad kan man då mer göra för att göra livet lättare för alla? Människa som djur. En obligatoriskt hundlicens för alla, skulle ta knäcken på ekonomin för samtliga inblandade. Myndigheter som hundägare. Det ska inte kosta skjortan att köpa och ha hund. Och samma problem som vid ett ev. förbud för vissa raser, uppstår här, vilka hundraser måste man ha licens för? Nej, inför en "frivillig" hundlicens. Den som vill ha en, söker och får den automatiskt via SJV. Inga förkunskaper eller tester ska behövas. Man betalar bara in X-antal kronor och saken är klar. Och tror man att man inte behöver någon, så är det bara att strunta i det hela.

Det är först när hundägaren brister i ansvar, som licensen egentligen blir intressant. Vare sej ägaren har eller inte har licens, måste han/hon inom två veckor på börjat en av SBK:s kurser, för att lära sej hantera hunden. Varefter det är handläggare på SBK som avgör om ägaren har fel sorts hund, hunden som är problemet eller hundägaren.
Anses hundägaren vara problemet, ges ingen licens eller så dras licensen in. Ingen licens ingen hund. Även små "ofarliga" knähundar tas ifrån hundägaren och SJV registrerar hundförbudet. Enda sättet för någon som en gång hamnat i SJV register att få licens är via SBK.
Och om juristerna sköter lagformuleringen på rätt sätt, kan man även komma åt människor som vanvårdar/misshandlar sina hundar.

På detta sätt slipper man ett gigantiskt register och en massa papperskrångel för de som sköter sina hundar.

Barnen idag växer i regel upp långt från djur och natur. Medan tidigare generationer ofta växte upp med olika slags djur. Och på detta sätt lärde sej hur man skulle och inte skulle uppföra sej i djurs sällskap. Visst lär skolan ut både djur och naturkunskap, men detta inkluderar sällan hur man sköter och tar hand om hundar, katter, kaniner, fåglar, ormar etc. när djuren används som sällskapsdjur. Ungarna ska förvisso lära sej många olika ämnen och att införa husdjurskunskap kan tyckas onödigt. Men skolan är och förblir det bästa sättet att nå ut till resten av samhället.
Många invandrare är hundrädda. Islam ser hunden som ett "orent" djur och i många delar av världen har hunden bara en uppgift; vakta och anfalla inkräktare.
Men tack vare kunskap och insikt, håller även gamla religösa fördomar om hundar på att förändras. Ett exempel är den senaste stora jordbävningen i Iran. Där de religösa ledarna har insett hur ovärderlig hjälpen från en hund är, när man ska rädda människor.

Samtidigt som det finns de som tror att en hund tål vad som helst, utan att reagera. Vuxna överför oftast sina rädslor till barnen och om barnen aldrig får lära sej hur man ska bära sej åt för att umgås med eller slippa tex. en hund, får de det inte lätt. I Sverige finns över 1 miljon katter och vart 5:e hushåll har hund. Risken/chansen för att stöta på en hund/katt är stor. Hundägare ska inte behöva oroa sej för påflugna barn eller vuxna bara för att man råkar ha en hund som ser ofarlig ut. En hund som säger ifrån får det inte lätt. Att barnet genom sin okunskap provocerade fram hundens beteende, tas sällan hänsyn till. Lika lite ska någon som är allergiskt eller hundrädd behöva oroa sej för att vistas utomhus, bara för att vissa hundägaren inte sköter sej.

Med lite kunskap och tolerans, borde vi alla kunna samsas, vare sej vi älskar eller avskyr håriga fyrbeningar.

Av Ilona Betula 29 dec 2003 15:54