Stackars, stackars lärare?

Men det verkar krävas omänsklig uthållighet och obegränsat engagemang för att klara av den uppgiften, utan att dunka in i den omtalade väggen.

Samhällsklimatet har hårdnat. All verksamhet ska vara lönsam och skolorna är inget undantag. Vilka krav ställs på dagens lärare och rektorer? Har de den kompetens som krävs för att driva en lönsam verksamhet med processtänkande, visioner, mål och strategier - utan att barnen glöms bort? Hur öppen är man för att ta till sig den erfarenhet och kunskap som finns utanför skolvärlden, i näringslivet? Och av andra skolor som lyckats?

När det är dags att byta skola flänger föräldrarna omkring från det ena PR-mötet till det andra. Det är ingen tvekan om att det råder konkurrens om kunderna, alltså barnen. Hur troligt är det då att rektorer och lärare vågar be en dokumenterat framgångsrik grannskola om råd när det svajar? Sväljer man hellre stoltheten och offrar både tid och pengar på att göra om andras misstag? Vem får betala för det?

I vissa skolor är kreativiteten på topp. Man ersätter lärarledd undervisning med "tid för eget arbete" och kallar det för allt från "A-tid" ansvarstid till "Ämnesstuga". Tanken är att eleverna ska ta mer ansvar för sitt eget skolarbete, fokusera på ämnen där kunskaperna brister och ta igen det som inte "gick in" under ordinarie lektionstid. Det förutsätter att eleverna vet var de befinner sig kunskapsmässigt, vilka mål de ska uppnå, att de inser värdet av att gå på den frivilliga A-tiden och plugga tysk grammatik istället för att åka hem och spela dataspel.

Att ha förmågan att planera sitt arbete, sätta upp mål och utvärdera för att kunna förbättra kommer att bli allt viktigare när klasserna tenderar att bli allt större och lärarna har allt mindre tid för varje enskild elev. De elever som inte lärt sig att planera sitt arbete kommer ohjälpligt efter. De skolor som inte ger sina elever de verktyg och de kunskaper som krävs för att bli mer självgående missköter sin uppgift.

I våras bjöd Skolverket in ett tjugotal skolor till utvärderingsprojektet "Individuell planering och dokumentation". Syftet var att samla in goda exempel på hur lärare och elever planerar och dokumenterar skolarbetet. Dessa erfarenheter ska sedan utvärderas och komma andra skolor till del. En av skolorna som medverkade i projektet har satsat hårt på kvalitetsarbete och utformat ett verktyg som ska underlätta för eleverna att dokumentera och planera. De kallar den "Elevbok" och är egentligen en skräddarsydd planeringskalender som också fungerar som kommunikationskanal mellan skolan och hemmet. Läxor, prov, resultat, mål, utvärderingar, allt detta ska noteras i elevboken och stämmas av varje vecka. Föräldrarna får på ett tidigt stadium veta om barnet behöver extra stöd och uppmuntran i något ämne. Tyvärr går inte mina barn i den skolan.

"Snart är det dags för utvecklingssamtal. Barnen har dock lite svårt att överblicka sina kunskaper och var de befinner sig i skolarbetet…". Ungefär så stod det i ett mail från min fjortonårige sons lärare i våras. När jag lugnat ner mig vaknade missionären i mig och jag kontaktade läraren. Jag frågade om man kände till grannskolans arbete med Elevboken, om det inte vore dags att ta del av deras erfarenheter? Kanske ta kontakt och be om ett studiebesök? Nej, det fanns inget intresse av det. "Vi har faktiskt fullt upp med att undervisa barnen" svarade läraren och jag tror att hon hyperventilerade när hon formulerade den dräpan.

Jag fortsatte mitt korståg på utvecklingssamtal och föräldramöten. Jag blev den där tröttsamt engagerade föräldern som ifrågasätter och ställer krav medan lärarna knäar framme vid katedern, drabbade av tunnelseende och bävan inför nästa punkt på dagordningen - valet av föräldrarepresentanter. Nej, det fanns fortfarande inga planer på att införa någon "loggbok". Eleverna mäktar inte med mer, suckade en av lärarna. End of discussion. Jag gav upp.

I nästa andetag diskuteras hur föräldrar, lärare och elever ska hålla ordning på lösbladssystemet av skrivningar och uppsatser och examinationer och recensioner som ska signeras och sedan returneras till skolan i så oskrynkligt skick som möjligt. Och borde inte en liten almanacka vara obligatoriskt för alla eleverna? Jag ler för mig själv och inser att här handlar det om något helt annat än att eleverna inte mäktar med. Det är lärarna själva som försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Man ser en timme extra i veckan för att administrera en planeringskalender som ytterligare en börda, inte en möjlighet att skapa en bra arbetsrutin.

Kanske är det också Jante som smyger omkring och snorar? Att grannskolan har fått diverse utmärkelser för sitt kvalitetsarbete och har en ledning som gärna berättar hur bra man lyckats sticker kanske i ögonen? Dessutom är det en friskola. Hu!

- Jag märker att mina lärare är så trötta, säger min sons rektor och förklarar vidare, så mycket tid går åt till att svara individuellt på alla föräldrarnas mailfrågor!

Den kommunikationskanal man sett som den mest innovativa lösningen har blivit en tidstjuv. Jag kan inte låta bli att undra hur många tilltufsade superhjältar som pustar ut i lärarrummen nu när jullovet äntligen är här. Hur många funderar allvarligt på att byta jobb? Kanske lämna skolan för gott? Det kan inte eleverna göra.

Tack för ett inspirerande Sourzeår och en riktigt god jul!

Av Anna-Carin Collin 22 dec 2003 08:11