Underrättelsehistoria IV

Redan i slutet av 40-talet hade Stella Polaris dykt upp i den allmänna politiska diskussionen genom att det s k röda Valpo statspolisen i Finland jagade stellister och andra som höll på med olaglig säkerhetsverksamhet. Den kommunistiska inrikesministern Yrjö Leino var särskild intresserad av stellister efter att många av dem hade knutits till de s k vapengömmorna, där man gömde vapen på olika hemliga ställen för att kunna senare slåss mot den ryska ockupationsmakten, som man trodde skulle rulla in. Publiciteten ledde till att på den svenska sidan ställde den socialdemokratiska riksdagsmannen Manne Ståhl en fråga om händelserna till regeringen. Den socialdemokratiske järnhanden försvarsministern och sedermera utrikesministern Sven Andersson tvingade honom dock snabbt att ta tillbaka sina frågor.

Utrikesministern Östen Undén räddade Sveriges ansikte genom att ta till metoden som fungerar än idag Catalina-affären, Palme-mordet, baltutläminingen, Estonia etc nämligen att tillsätta en officiell utredningskommitté att undersöka saken. Varken någon rapport eller något annat kom sedan ut om Stella Polaris på den svenska sidan.

Vad innehöll lådorna?

Långt in på 70-talet har händelsen dock kittlat nyfikenheten hos många. Dessutom är kunskapen om Stella Polaris elementär för att förstå det underättelsesamarbete som företogs mellan finnar och svenskar senare på 1900-talet. Men den slutliga frågan är: vad fanns i pappren och vad hände med dessa? Enligt Pale innehöll pappren inte så mycket viktigt.
- Det mesta var ryska koder och deras betydelse begränsades till kriget. De hade knappast någon betydelse efter kriget, säger Pale.

Enligt den amerikanska historiken Bradley F. Smith köpte OSS, CIAs föregångare, ca 1500 meter mikrofilm och dokument som innehöll uppgifter om ryska angelägenheter samt knäckta koder. Han är övertygad om att detta åtminstone delvis var Stella Polaris-material. Utrikesminister Edward Stettius och OSS-chefen William Donovan som senare var en av CIAs grundare hamnade i en dragkamp om vad som skulle hända materialet. President Roosevelt ville inte stöta sig med Stalin och gav därför order om att lämna över materialet till Kreml! Även en annan amerikan, Tom Bower, har skrivit om detta händelse.

Andra källor menar att Stella Polaris innehöll material om den brittiska MI6-underrättelsetjänstens spionnät bl a i Baltikum och Finland. Nätets chef Harry Carr hade arbetat som representant för MI6 i Finland innan kriget, så det kan väl ligga någonting i det här påståendet.
- I Stella Polaris-materialet fanns det krigsfakta och sedan måste alltid armén förbereda sig för olika alternativ och naturligtvis hade man planerat inför en ockupation och däri ingår bl a vapengömmor och andra organisationer, berättade Johannes Virolainen i november 1996. Han själv var inte med i Stella Polaris, men samarbetade däremot tätt med det svenska hemvärnet i samband med evakueringen av Lappland. Han berättar också att det fanns många långt gående planer att rädda Finland. Bl a hade bergsrådet Petter Forsström och en tysk agent smitt planer hur en finsk exilregering skulle startas i Stockholm eller London vid händelse av en ockupation. Virolainen anser att Finland dels klarade sig så bra genom att vapengömmorna och Stella Polaris blev kända:
- Det var en signal också för Sovjet att det inte skulle vara så lätt att ta Finland och att vi förmodligen skulle ha hjälp av väst vid en sådan händelse. Då blev också de försiktigare.

Även den svenska historikern Kenth Olsson skriver att CIA och svenska FRA 1949 bildade ett gemensamt agentnät i Norden. En del av detta var nätet i Finland - på den tiden var Finland det enda "öppna" stället mot Sovjet. Det här samarbetet fortsatte åtminstone till slutet av 1960-talet. Den spiondömda svensken Stig Wennerström överlämnade uppgifter om just det här samarbetet till Sovjet, enligt Olsson.

1992 avslöjade Sveriges Radios Eko-redaktion samtidigt med Aamulehti att Sverige inofficiellt deltagit under efterkrigstiden i en plan som gått ut på att samarbeta med NATO och förbereda sig mot Sovjet. Dåvarande statsministern försvarade socialdemokraterna på den här punkten och bl a general Carl-Erik Almgren bekräftade uppgifterna. Samtidigt med dessa avslöjanden publicerades då för första gången dokumentutdrag från förhören med storspionen Stig Wennerström. Han berättade att Sverige inlemmades efter andra världskriget som en del i den CIA-styrda organisationen i Europa. Även andra källor har talat om olika hemliga, amerikanskstyrda spion- och sabotagetrupper som skall finnas bl a i Norden. I Norge och Danmark har man börjat tala om fenomenet öppet, men fortfarande, 50 år efter händelsernas början, är detta tabu i Sverige.


Uppgifterna om vad som hände de ledande finska stellisterna sedan stödjer uppfattningen om att hemligheter har varit till salu. Aladar Paasonen rymde med sin grupp via Danmark till Frankrike. Paasonen, Hallamaa, A. Korkeakoski, Jukka L. Mäkelä och Eero Heikkilä skaffade falska pass och "tog värvning" i Främlingslegionen. Enligt Heiskanen arbetade de i själva verket för den franska underrättelsetjänsten S.D.C.E, dit de kom med hjälp av Paasonens vän Charles de Gaulle. Hallamaa flyttade senare till Spanien, där han först försökte starta en egen spionverksamhet, men senare övergick till grönsakshandel. Han dog i Spanien i början av 80-talet. Paasonen besökte Mannerheim i början av 50-talet i Schweiz och "hjälpte" denne att skriva sina memoarer.

Senare arbetade han åt de allierade som chifferkodanalytiker i Frankfurth am Main där amerikaner utbildade enheter för att sabotera etc. under kriser i Europa. Därifrån gick Paasonen helt och hållet över till den amerikanska militären, såsom en del andra höga finska militärer, bl a general Kairinen, som senare har utpekats som en av de, som utbildats av CIA på hemliga läger i Tyskland. Kairinen själv har tagit avstånd från påståendena, men många menar att han i sin roll som amerikansk militär naturligtvis var värvad för att organisera spionage bl a i Finland. Paasonen dog 1974. Man kan tänka sig att dessa män hade många chanser att köpslå om de finska statshemligheterna under sina resor runt i världen. Veterligen lyckades de också sälja material både åt japaner och engelsmän.

Löjtnant Veikko Virkkunen var Hallamaas man i Stockholm. Han hade som uppgift på ambassaden att utbyta information med C-byrån, att kontakta och organisera förbindelserna med den japanska generalen Makato Onodera som ledde den japanska agentnätet i Europa från Stockholm, att hålla kontakt med finsk-amerikanske Wilho Tikander, som verkade som amerikansk agent i Stockholm med uppgift att spionera på ryssar. Wilhelm Agrell tror att Virkkunen även hade kontakter med den tyska spioncentralen i Stockholm, Büro Wagner.

Enligt förhören med kapten M.K. Steweni riksdagen agerade Virkkunen i Sverige också under namnet Snellman. Kontakterna med tyskarna tros ha uppstått för att det både inom den finska och den tyska underrättelsen fanns krafter som trodde på en separat fred med de allierade. När den tyska spioncentralen i Helsingfors, Büro Cellarius lades ned hösten 1944 fick den finska underrättelsetjänsten därifrån miljoner rubel för att finansiera motståndet mot ryssarna i fall av en ockupation. Pengarna sändes till den finska ambassaden i Stockholm. Hur och vad som hände med förmögenheten sedan är än idag oklart. De har aldrig dykt upp eller redovisats någonstans. Snellman stannade i Sverige, tog ingenjörsexamen vid Tekniska högskolan i Stockholm, jobbade 1951 på ASEA i Västerås, 1951-54 på Elektro Helios i Stockholm med en avstickare till Zürich 1953 och återvände sedan till Finland. Han bodde länge som granne med Olavi "Limpan" Lindblom - som senare skulle bli en betydelsefull socialdemokrat och även insatt i det partispionage som drevs mot kommunisterna inom den finska socialdemokratin - i Esbo och är Danmarks generalkonsul i Finland.

Källor för "Underrättelsehistoria" I-IV:
DN, SvD, Sydsvenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Aamulehti, Helsingin Sanomat, Der Spiegel, Hufvudstadsbladet
Krigsarkivet
Intervjuer med bl a Erkki Pale 1992 och 1995, med Kaarlo Pitsinki 1992, med Johannes Virolainen 1996, med Hjalmar Rantanen 1992, med Anna Loviisa Inkinen 1996. Vidare med en anonym utbildare på försvaret i Sverige, samt med en anonym medarbetare från den finska bankvärlden
A cold war in a cold landscape - dokumentär av Maj Wechelmann
Högt spel i Norden - radiodokumentär av SR
Wilhelm Agrell: Stella Polaris, Lund 1982
Raimo Heiskanen: Stella Polaris
John Ranelagh: The Agency - The rise and fall of the CIA
Kuka kukin on / Vem är Vem 1960-1990
Talvisodan historia 1-2
Handelsregistret, Föreningsregistret i Helsingfors
Sedan materialet skaffades har flera av de intervjuade avlidit.

Av Johanna Parikka Altenstedt 14 dec 2003 16:22