sourze.se

Huvudlöst Bryderi I

...

Det hela började ganska oskyldigt och så. Efter några år av förtvivlad ensamhet i storstadens anonyma kollektivitet och dess medföljande sociala alienation kom det sig att huvudpersonen i denna berättelse; en viss herr Nidaros stegade förbi ett av stadens prunkande skyltfönster. Där fick han syn på, eller snarare så fångades hans blick, på direkt order av reptilhjärnans urvalskriterier, av skyltdockornas nya, mer utmanande, sex appeal. De saknade den anonyma utstrålning de tidigare radierat och var nu till och med utrustade med kvinnans två små smultron; oh, dessa gudars körsbär som driver vilken hanne som helst till kättjefullt vansinne.

I herr Nidaros lust- och lastdirigerade medvetande sträckte sig fantasin även till den möjligheten att de utrustats med mer pikanta detaljer som inte röjdes, så som det nu var. "Oh denna alla mäns bermudatriangel!" - utbrast han helt apropå, så att förbipasserande blev tvungna att skicka misstänksamma blickar mot honom och inta en distanserad attityd för att markera att han var en för dem helt främmande karl. Precis som vissa par, och ensamma människor, införskaffar hund, katt, kanin, hamster eller guldfisk, beroende på vilken omsorg de ämnar ägna den potentielle familjemedlemmen och i brist på ork med barn, så var herr Nidaros i ett liknande predikament, fast åt andra hållet vill säga. Hans brist på framgångar med det täcka könet ledde honom sålunda till beslutet att förvärva en dylik mademoiselle och älska henne i nöd och lust. Tofsig och dan adresserade han den unga väna expediten och bad att få köpa ett exemplar av "Monique" som den fagra jungfrun visade sig heta. En lätt äcklad min erövrade expeditens i vanliga fall helt professionellt likgiltiga anlete; en mimik inte helt obekant för herr Nidaros, ty han hade den inverkan på kvinnfolk både i allmänhet och synnerhet. Hon meddelade i korthuggna ordalag att deras Monique minsann inte var till salu, utan endast kläderna hon var iförd, och hon var i vilket fall absolut inte bemyndigad att sälja ett exemplar hur mycket han än bönade och bad, för det gjorde han.

Skam den som ger, ty trägen vinner, alltid. Herr Nidaros inväntade sålunda mörkrets inbrott som olyckligtvis infann sig relativt tidigt på dagen, då vår berättelse utspelade sig på nordliga breddgrader under vinterhalvåret. Skam den, i alla fall. Med krossat glas inkilat i gummisulorna på de fotriktiga skor han hade fått av sin mor förra året, skyndade han genom staden med Monique i fast grepp under armen och anlände så småningom till sitt kyffe ute i stadens periferi. Där låg han nu lågt och förväntade sig att lagens långa arm skulle sträcka ut sig efter just honom som en följdriktig konsekvens av hans tidigare erfarenheter av livets tombola. Turen är nämligen lika konstant som oturen och de som hävdar motsatsen är inte de olyckligt lottade i alla fall. Undantaget bekräftar ju dock regeln och det lokala polisdistriktet gjorde inte en grundläggande brottsplatsundersökning; spårhundar och polishelikoptrar kopplades inte in. Handlingarna lades åt sidan till förmån för utslag av polisbrutalitet i väntan på att i sinom tid avskrivas som ärende.

Under de påföljande veckorna växte så sakteliga ett litet altare fram, där i kyffet, i periferin. Hela det fascinerande lilla rummet kom att centrera kring denna uppenbarelse. Herr Nidaros gick omkring i staden och inhandlade klänningar, smycken och annat en man vill ge sin ögonfägring alla dagar i veckan. Nu möttes han inte längre av de föraktansfulla blickar som vanligtvis ackompanjerade hans möten med kvinnfolk. I deras ögon föreföll han helt enkelt inte längre vara den låga existens från träskens sediment som tidigare var fallet. Nu var han den goa, söta farbrorn som uppvaktade sin gumma som sig bör med kvinnliga attribut och annan undfägnad. Hans uppenbarelse hade sanning att säga genomlidit en metamorfos. Denna väv av subjektiva sanningar som innefattade hans och Moniques liv och leverne var en vacker saga med inspirationens kraft som livgivande fundament. För nu är det ju så att tron kan försätta berg, och som vi tror att det är, så är det också. Om jorden så är rund eller platt, vad gör väl egentligen det för den enskilda individen? Denna myten om herr Nidaros och fröken Monique var förvisso huggen i marmor och därmed solid och fast, men det fanns en liten sprickbildning som hotade vår bastanta skulptur. Som det nu var så att herr Nidaros våghalsiga befrielse av Monique ur hennes transparenta fängelse var en stundens ingivelse, och inte helt genomtänkt från början till slut, föll det sig så att själva huvuddelen kom att utebli. Hade han valt en annan butik kunde han mycket väl ha fått sig ett ypperligt exemplar, fullödigt från topp till tå, men den lilla boutiquen var konservativa på så vis att de använde sig av de mer apersonifierade bysterna utan huvuddel. Som alla förhållande falnade den initiala passionen också efter en tid. Ur en mer objektiv synvinkel än Herr Nidaros egen, var relationen ju en envägs kommunikationsled, och kanske var den som sådan mer bräcklig än mer normala relationer två människor emellan plägar vara. Herr Nidaros identifierade så slutligen den felande länken som själva avsaknaden av huvudet. Detta hade inte stört honom så pass tidigare, då bilden av hans drömkvinna var honom tämligen klar i sinnesvärlden, men nu verkade någon autonom del av hans hjärna fått igenom ett budskap genom den väv av överridna hjärnfunktioner som utgjorde hans tankeverksamhet. Idoga ansträngningar och försök bar ingen frukt. Om han väl lyckades få tag på ett dockhuvud visade det sig antingen passa illa eller sakna just de attribut han hade föreställt sig vara Moniques. Tisslet och tasslet började ånyo följa honom i fotspåren. Borta var nu den goa gamla gubben som hade visat en sådan omsorg för sin fru. Frustration överväldigade Herr Nidaros. Förtvivlan följde tätt därpå för att glida över i ren desperation. Det som nu blev, blev på grund av en rad åtskilda sinsemellan isolerade händelser som så skulle ha förblivit om inte deras skärningsytor hade snuddat varandra och kopplats till Herr Nidaros egen logiska konsekvens.

Likt en röd tråd uppträdd på en nål lappade han ihop de olika brottsfragmenten och tygstycken som utgörs av isolerade händelser till ett ståtligt lapptäcke att värma sig med under kalla vinternätter.
bidrag till författaskolan


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 11 dec 2003 13:56

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: