Nykterist - ball eller trist?

Nykterist - ball eller trist?

- Vad får det vara till Er Sjötunga Vallewska, frun? Jag rekommenderar det vita, franska Bordeaux-vinet längst nere på vinlistan. Det är precis lagom torrt och fruktigt, för att kompensera den lite salta smaken som fisken avger.
- En stor Coca-Cola med is och citron, tack.
- Förlåt?
- En stor Coca-Cola med is och citron, tack.

Låter detta konstigt? Inte i min lilla värld, men i alla andras, har jag lagt märke till. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att förklara mitt beteende lite. Mitt liv och leverne som Nykterist. N Y K T E R I S T. Nykter-ist.

Hur man än vrider och vänder på det, så låter det så fruktansvärt tråkigt. På min näthinna ser jag en sur, stram, hyperreligiös kvinna i femtioårsåldern, med håret i en stram knut i nacken och glasögonen på nästippen. Och gärna med sitt pekfinger i ögonhöjd. Aja baja.

Nej, så funkar det inte för mig. För mig är det någonting helt annat. Faktiskt någonting förbannat roligt. Man kan väl säga att det är min käre fars fel eller förtjänst välj själv att jag inte har lärt mig dricka, eller ens smaka något med alkohol i. Så här löd nämligen hans motto till oss, när vi var mindre:
"Ni, kära barn jag och mina tre äldre bröder får dricka precis hur mycket Ni vill. Se här, barskåpet är fullt, bara ta för Er, Men jag gör det inte. Jag gör det aldrig. Jag vill ha full kontroll på mig själv och min kropp och jag vill kunna titta mig själv i spegeln dagen efter, och gilla det jag ser. Men valet är ert eget och konsekvenserna också. Så ut i livet och gör det ni tycker är kul och det som känns rätt för just er. Det gör jag."

Kort och koncist. Och i mina ögon, fruktansvärt smart sagt av en man som antagligen precis visste vad han gjorde. För Ni skall veta att min pappa var festprissarnas festprisse. En 100 procents nykterist och ateist som älskade att hålla fest för alla sina vänner i vår enkla boning. Huset var alltid fullt med både folk och sprit, och groggarna var färgglada och framförallt stora. Eftersom min pappa själv aldrig hade smakat en droppe, blandade han drinkar på samma sätt som vanligt folk blandar saft. Lite färg i botten, och sen brännvin upp till kanten. Inte undra på att pappa var en populär kille. Alla var glada i huset, det åts och det dracks, musiken var på full volym och folk dansade i varje hörna, man kan verkligen säga att lyckans ljus sken över oss alla. Jag tror faktiskt att det var redan här, som min positiva syn på alkohol föddes. Och den har jag behållit genom livet. Precis som mina tre bröder.

Vi har blivit fullt normala hm människor som både har fått vänner och varsitt hyggligt jobb, trots att ingen av oss ens har smakat en lättöl. Vi älskar alla att festa och vi är oftast de som går hem sist ifrån fester och andra sammankomster. Faktum är att det inte är ovanligt att mina vänner har fått höra följande kommentar angående mig och min person, när vi varit ute på lokal:
"Är det inte bäst att Ni hjälper den medelålders damen hem nu. Hon har nog druckit vad hon skall för ikväll, hon verkar lite väl överförfriskad."

Ärligt talat vet jag inte vad som far i mig, när jag är ute i goda vänners lag. Det är bara så himla kul att umgås med folk som har druckit ett par glas. Allt blir liksom så mycket enklare och mer avslappnat på något sätt. Jag brukar vänta på just det ögonblicket, när man precis kommer till en fest eller middag och bordskavaljeren inte säger ett knyst. Tystnaden är kvävande och folk bara sitter och mumlar i skägget. Efter en timme eller två är det annat ljud i skällan, och det är då den verkliga festen
börjar, tycker jag i alla fall. Det är också då man får höra sanningen. Den stora sanningen. Den kan Ni tro jag har hört många gånger. Det är så kul. Folk hänger över axeln på en, tittar en djupt in i ögonen om de kan och fram kommer den, sanningen. Jag skulle kunna skriva en bok med alla samlade sanningar i. Den skulle bli tjock och bra, jag lovar.

Men jag måste erkänna att även en luttrad nykterist som jag kan vakna dagen efter med både huvudvärk, röda ögon och minnesluckor. Det har hänt både en och två gånger att jag vaknat på morgonen efter och tänkt: " Nä men gud, vad sa jag igår, och det jag gjorde där var nog inte så lyckat." På något sätt måste det vara så att en rejäl fylla smittar på något sätt, om man sitter för nära. Jag vet inte.

Jag hoppas verkligen att det inte låter som om jag tror att alla som tycker om att ta ett glas vin till maten, har problem med spriten och alltid avslutar alla fester med minnesluckor och migrän. Alkohol är för de flesta en naturlig del av vardagen och inget som man varken diskuterar eller reflekterar över. Men det gör jag, reflekterar alltså. Det är jävligt spännande.
Jag tänker på allra första gången som jag arbetar som flygvärdinna förresten skulle servera en passagerare ifrån drinksvagnen.
- Vad får det vara att dricka min herre?", frågar jag lite nervöst.
- En stor konjak, tack.

Jag tog ett stort glas, fyllde det med is och citron och en liten färgglad och trevlig drinkpinne.
- Vill du blanda den med bitter lemon eller tonic?
Han såg ut som om han trodde det var första april. Galningsmänniska, tänkte han.

Mina kompisar har i alla år gjort allt för att försöka få mig att dricka ett glas innehållande alkohol. De har gjort det som en liten sport kan man säga, och de har ofta slagit vad om vem som skall lyckas först. De byter ut mitt glas i smyg, skiftar innehåll i flaskor, blandar det i min filmjölk eller i min varma choklad, men det funkar liksom inte. Mitt doftsinne har jag intakt antagligen, och jag upptäcker det alltid i god tid. Men kul är det?

Att vara chaufför har också råkat komma på min lott i och med att jag alltid är "körklar och har motorn igång". Men det gör jag så gärna. Jag älskar att köra bil och mina passagerare brukar ofta fråga om jag har stulit bilen, men det kan ju vara för att det går undan i kurvorna och kanske för att de har en förmåga att lätt bli åksjuka efter en våt kväll på stan.

Det har hänt att jag blivit stoppad av farbror Polisen för att få blåsa i alkotesten. Det är alltid trevligt. Sist jag gjorde det var klockan tre på natten och bilen var full av glada kamrater. När jag vevade ner rutan, ryggade konstapeln häftigt bakåt, som om jag hade gett honom en rak höger och jag fick genast gå ut ur bilen för att gå på linje. Det gick bra. Jag fick även blåsa i hans ballong alltså alkotestballongen och även den klarade jag galant. Det hade varit ett mirakel annars, förklarade jag för poliserna. De menade dock att med de ångorna som vällde ut ur bilen när jag öppnade fönstret, var det svårt att tro att det fanns någon som var nykter i fordonet.

Att vara gift med en nykterist kan nog vara ganska tråkigt kan jag tro. Det är fredagskväll och ljusen är tända och oxfilén med gorgonzola står på bordet. Barnen, fyra stycken för att vara exakt, sitter däruppe och tittar på Disneydags och vi har köket för oss själva. Då hivar jag fram en liter pommac och sätter den bredvid min man.
- Varsågod älskling, ta ett glas, vet jag.

Problemet är nog det att jag inte blivit vuxen nog ännu att åtminstone dricka ett glas Ramlösa eller en flaska Evian till maten. Söt och slibbig läsk skall det vara, inget annat. Skämt å sido, så känner min man mig vid det här laget och jag har faktiskt alltid ett alkoholfullt alternativ åt honom. Jag tycker nämligen att han är mycket roligare att ha och göra med om han har ett par promille under västen.

För mig är det väldigt viktigt att folk förstår att bara för att jag inte dricker alkohol tycker jag inte att de också måste minska ner på sitt intag av sprit. Ibland när man befinner sig på en middagsbjudning kan det nämligen uppstå en ganska bisarr situation. När de runt omkring mig vid bordet upptäcker att jag inte dricker starkare drycker, får jag ofta uppleva de mest lustiga ansiktsuttryck och kroppsspråk som vi homosapiens kan uttrycka.

Det brukar vara ett par olika varianter. Nummer ett är kvinnan som är säker på att jag är en nykter alkoholist, och att jag inte vågar utmana ödet genom att smaka den minsta lilla droppe. Vi har nummer två som ser mig som en religiös fanatiker och att jag tror att alkohol är djävulens påfund. Den tredje bedyrar att han också skall sluta att dricka sprit från och med just ikväll, och fyller stolt glaset med isvatten det som är så äckligt.

Med andra ord kan jag ibland känna mig rätt besvärlig, och tänka att det är bäst att jag går iväg en stund, så de kan koppla av och ha lite kul. För mig är det ungefär lika dumt som om någon skulle avstå ifrån att äta ärtsoppan som man blir serverad, bara för att den som sitter bredvid inte tycker om det. Med andra ord, luften är fri, gör som ni vill och för guds skull, låt inte mig störa.

Jag var i London för ett par år sedan och firade en kär väninnas trettioårsdag. Vi var ett gäng tjejer som var ute på kvällen och gjorde stan osäker. Klockan tre på natten befann vi oss i en liten mörk källare och svängde de lurviga tillsammans med ett gäng kostymklädda engelsmän. Vi står i baren och hämtar andan, när ännu en grupp Prins Charleskopior kommer fram till oss. De ville bjuda med oss i sina privatchaufförers bilar, förstås till Londons inneställe nummer ett, med röd matta och det hela. Mina väninnor var bra i gasen och en av dem tänkte en stund innan hon, något sluddrigt, svarade:
- Äh, thank You sir, but we have to leave that decision to Anna because me and the other girls are to drunk to know what is best for us. Anna is the only one sober among us so, please ask her.

Då vändes allas blickar mot mig, och det blev väldigt tyst. Jag sonderade terrängen och tog en titt på mina väninnor. Hon hade rätt, de var inte i skick att ta något beslut i frågan. Beslutet var helt och hållet mitt. Och jag säger bara en sak: Kom vi hem klockan tio nästa morgon och precis hur roligt hade vi?

Skål, ta mej fan!

Av Anna Bystedt 06 dec 2003 15:58