Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

"åh-fanism" en fredagmorgon

...med en flashback som påhäng.

Han ligger på rygg på det slitna trägolvet med huvudet framför mina fötter. Uppochner. I mitt knä ett stort ritblock med ett irriterande vitt ark. Kolkritan svärtar ner mina frusna fingrar. Och min näsrot. Jag, orsak och verkan är på kollisionskurs.

- Koppla bort det medvetna, säger läraren. Låtsas att ni aldrig har sett ansiktet ni har framför er förut. Ni ser inte ens att det är ett ansikte, det är bara ljus och skuggor, ytor.

Så där ligger han. En vän, inte ett objekt. I morse samåkte vi i bilen och lyssnade på Steely Dan. Enades om att de var geniala. Nyss åt vi lunch. Nu försöker jag se ljus och skuggor. Inte ögonbryn, näsborrar, hakspets. Jag försöker vara koncentrerat okoncentrerad. En paradox, men det fungerar. Det blir ett landskap, en kulle, två runda glittrande former, ett djup och en aha-upplevelse.

: : :

Alldeles nu, tjugo år senare, sker det omvända. En röd prick i öster, precis ovanför trädtopparna. Jag har sett den varje kväll. Fantiserat om att det är ett hemligt meddelande från någon obestämd plats i rymden. En iakttagare. Eller en zeppelinare, ett gigantiskt stim blodfyllda eldflugor, vad vet jag.

Men nu står jag med näsan tryckt mot rutan. Decembersolen står lågt på himlen, men jag ser nu. Ett vattentorn! Det är ett vattentorn med en mast. Att jag aldrig sett det förut. Eller har jag?

Är förtrollningen bruten nu?