Hur man gråter utan tårar

Hon satt under fläkten och rökte. Drog flera bloss och tvingade röken djupt ner i lungorna innan hon sakta släppte ut den. Magen drogs samman i kramp, ett minne han lämnade efter sig i går. Hårdare, ta mig hårdare, hade hon sagt till honom. Och han hade stött djupt in i henne, snabbt och hårt, precis som hon bett honom. Det gjorde ont, han kom för långt in och pilar av smärta hade gått genom hennes kropp. Gång på gång kved hon till när han stötte djupt in mot livmodertappen och vågor av obehag sköljde över henne.

Det är konstigt egentligen att han aldrig förstått vad det är han ger henne. Eller rättare sagt, vad det är hon ber honom om. Det är inte kärlek men det är inte heller lust, ömsesidigt begär och tillfredsställelse. Medan han njuter så plågas hon och ber om mer. Till och med smärta är bättre än det ingenting som hon annars känner. Det är det hon ger och det han lämnar kvar när han går efter en liten pratstund på sängen, när kondomen är nerspolad och händerna tvättade. Smärtan kan hon inte förtränga, den är så påtaglig att inte ens hennes fullfjädrade företrängelsemekanik kan ta hand om den. Och så vill hon ha det. Är fysisk smärta den enda känsla som kan tränga igenom är det fysisk smärta hon villa ha.

Hon fimpar cigaretten i fantaburken. Hon har inte orkat hämta ett riktigt askfat, alla hon har står ute på balkongen – överfulla. Hennes balkong börjar mer och mer likna en överfull nikotinsoptipp. Hon skäms för att hon sitter där och är bitter och självömkande. Kanske det egentliga problemet är just det, att hon är så förbannat rädd att tycka synd om sig själv. Om hon bara kunde göra det, om hon bara kunde gråta de där tårarna som finns inom henne då kanske förlamningen skulle släppa. Om hon bara vågade känna de där känslorna som skrämmer henne så. Då kanske hon kunde låsa upp dörrarna till sitt egenhändigt byggda fängelse. Banka ner murarna som är resultatet av att hela tiden vakta sina känslor, förtränga, gömma undan och blint vägra känna.

Det går inte att leva utan känslor, gråta utan tårar och skratta utan glädje. Hon har förvandlats till ett tomt skal. Kanske har hon alltid varit tom. Tvivlet genomsyrar henne, flyter med blodet genom kroppen, stannar vid hjärtat, slår läger i själen och pockar på uppmärksamhet. Tron och hoppet om något bättre kämpar men styrkorna blir allt svagare, försvaret glesare och tomheten större. Egentligen är det inte konstigt att ingen kan älska henne. Det går inte att älska ett ingenting. Hon tänder ännu en cigg och tankarna virvlar medan röken sugs upp mot fläkten som är så svag att nästan all rök stannar kvar i köket och sprider sin unkna lukt i lägenheten.

Om någon bara stannade upp och verkligen såg henne i hennes litenhet, den som hon jobbar så hårt för att dölja, då kanske de uttorkade fröna i hennes inre skulle kunna gro. Nog för att de ligger i mager och uttorkad jord men om lite ömhet bara kunde lysa på dem ett tag så skulle de nog kunna få fäste och växa till sig. Fylla ingentinget med något starkt, stolt och vackert. Tomheten skulle få ge vika för något annat, vad som helst som är bättre än det ingenting som finns där nu. Hon fimpar igen, fantaburken är nästan full.

Det är mitt på dagen. Hon hade tänkt gå upp tidigt men måste ha stängt av väckarklockan. Hon har somnat i kläderna från i går. Hon ligger på soffan, teven är fortfarande på. Tittar upp i taket, funderar över vad hon ska göra av dagen. Kanske plugga lite. Eller kanske baka, eller städa, eller träffa kompisar. Eller bara ligga kvar där framför teven och zappa mellan kanalerna. Han var hos henne i går igen. Då fick hon mensen, samtidigt som hon red honom. Det var blod över hennes mage och över hans också. Och hon blev så ledsen, ville bara säga förlåt. Ett ynkligt och svagt förlåt. Han sa att det inte gjorde något. Men för henne spelade det roll. Det blev så tydligt hur äckligt det var, det de gjorde, att han fick komma i henne och att hon själv skapat situationen. Blodet var i och för sig talande, han fick henne att blöda. Men det han inte såg var att det inte alls var mensen utan hennes tomhet som blödde och höll på att förblöda. För varje gång han stötte in i henne blev såret större och större. Men han visste ju inget, hur skulle han kunna veta att hon använde honom för att plåga sig själv.

Han har satt upp reglerna och hon följer dem. För ett år sedan försökte hon visa sig för honom men han såg bara bort. Tyst och försiktigt bad hon om något mer, kanske lite värme eller någon slags närhet. Då ville han inte längre och hon vågade inte släppa honom. Hon sökte upp honom och leken började om. Det är inte första gången. Det är många som stått framför henne, haft henne i sina armar, men aldrig verkligen sett henne, eller velat se henne. Istället har de tagit, och hon har gett, det som hon minst av allt vill ge men som är lättast att erbjuda och enklast att kvittera ut. Ingen av dem har insett att de är som en kniv i hennes hand som hon sårar sig själv med, sticker, skär och hugger. De förstår inte att hon använder dem på samma sätt som en anorektiker använder en tandborste för att komma så långt ner i halsen som möjligt för att kräkreflerxerna ska bli så kraftiga att även den minsta lilla partikel av mat kommer upp.

Det är paradoxalt att hon ligger där på soffan och känner sig utnyttjad samtidigt som det är vad hon ber dem om. Frågan är om det är möjligt att han, och de andra, utnyttjat henne? Kan man egentligen utnyttja någon som så innerligt ber om att få bli utnyttjad? Tillfredsställer han inte hennes behov istället? Det spelar ju ingen roll att hennes behov är sjuka, att hon av någon anledning måste bli förnedrad och trampad på. Hon ligger stilla på soffan och tänker men får ingen rätsida på det. Utnyttjar hon eller är det han? Är han elak och dum eller är han bara en bricka i hennes spel? Eller är han en repris som pågått ända sen hon var 14 och hon vaknade upp ur ruset, upptäckte att någon klätt av henne, att han stod över henne och sa att hon inte skulle knipa så mycket? Är det en repris på hur han bände upp hennes ben och hon bara försvann bort i alkoholrusets bedövande och lindrande tomhet igen? Är allt bara en repris på när hon dagen efter tycker att allt är pinsamt och hon nervöst ringer upp honom och säger - att det där får vi göra om.


Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Anna Karlsson 04 dec 2003 13:25