Varför extremism?

Majoriteten av organisationens aktivister har nu dragit sig tillbaka och lever i exil utomlands, som så många andra historiska brottslingar gör.

Under reportaget förklarar den, dåvarande, tyske ledaren att det som drev honom var hans barndomsupplevelser. Hans far –och morföräldrar, som var av judisk härkomst, levde ständigt på flykt i 30-talets "Nazi-Tyskland". Den röde ledaren var således uppfostrad att ta avstånd från allt vad högerpolitik och högerrörelser heter. Det goda fanns bara inom vänstern, är uppfattningen jag får av hans förklaring i TV. En alternativ tolkning är att om den ultrakonserva-tiva högern visat sitt rätta tryne, finns det goda bara hos motståndaren – vänstern.

RAF-ledarens argument, får mig att tänka på en gammal bekants oro och fruktan för den svenska högern i regerings-ställning. Kvinnan är 80 år och kommer ursprungligen från ett borgerligt hem, fadern affärsföreståndare och modern hemmafru – trots eget hembiträde. När min bekants far tidigt avled, hade modern ingen försörjning och tvingades sälja makens alla tillgångar. Detta var just under den svenska depressionen på 30-talet och en då regerande "höger", som bara gynnade de rika, enligt den gamla kvinnan. Hon fruktar minnena från 30-talet varje gång "högern" kommer på tal.

Dessa bakgrundshistorier förklarar både RAF-ledaren och min bekants ställningstaganden, men försvarar dessvärre inte dem. Visst i en demokrati har alla rätt att rösta, tycka och tänka hur man vill. Men det otäcka är när en person –som RAF-ledaren – låter sig hjärntvättas av en ideologi och gör sig beredd att använda våld för uppnå sina syften. Min bekant förespråkar tack och lov demokrati, men jag undrar vad som får en individ uppvuxen ur förtryck och penalism från omvärlden, att utesluta humanismens grundstenar det vill säga demokratin?

Min slutsats är att det beror på andlig hopplöshet och misär. Något i stil med att "har demokratin inte förmått leverera mina mänskliga rättigheter, hur ska den då göra det i framtiden?" Det är en dyster slutsats, som osar andlig fattigdomsmedvetenhet lång väg. Den är antagligen en klassiker, för flera av de idag välbeställda "68:orna" förklarar sitt dåvarande politiska agerande med att "de kände skuldkänslor över Sveriges neutralitet under andra världskriget". Det är en ärlig bekännelse, men inget försvar för att använda våld att uppnå ett politiskt syfte.

Av Yohannis Petersson 03 dec 2003 12:55