Istanbul dagen då bomberna smällde

Jag, Pia Anundsdotter är gift med en turkisk man, har två söner och bor i Istanbul sedan snart 18 år.

Tyvärr är det inte helt ovanligt med terror i Turkiet. Vi har i många år levt med problemen i sydöstra Turkiet som också avspeglats i en del terrordåd i Istanbul från diverse grupper.
Under gulfkriget fick vi vår beskärda del av protester mot bla amerikanska intressen, men inget går upp mot den skräck vi alla kände efter de senaste händelserna.

Jag hade just avslutat en seans hos sjukgymnasten när det small! Vi rusade båda till fönstret och konstaterade att det måste ha varit en bomb, en stor bomb för vi kunde känna explosionen.Vi har inte mer än konstaterat detta förrän nästa explosion dånar genom stan.

Genast hördes ambulans, polis och brandkårssirener överallt.

Mina barn var i skolan en bit utanför stan, vilket kändes relativt tryggt, men jag visste inte var i Istanbul min man var. Försökte genast ringa och få reda på om allt var ok med honom. Telefonnätet slogs omedelbart ut av alla som oroligt försökte få tag på sina anhöriga, inga telefoner, mobil eller vanliga fungerade.

Sjukgymnastens mottagning ligger mitt emot Amerikanska sjukhuset, där nu massor av personal står utanför akuten beredd att ta emot alla inkommande ambulanser.

Vi hör på radion att en brittisk bank i Levent har blivit bombad och sedan det brittiska konsulatet i Beyoglu.
Cirka 3 - 4 km från var vi befinner oss i Nisantasi.

Fortsatta försök med telefonen, får till sist tag på min man och vet att han är i säkerhet. Ringer nu till skolorna för att höra om allt är ok där. Hör av mig till mina föräldrar i Sverige att vi alla är ok. Skolorna ringer oss och ber oss hämta barnen då det är många föräldrar som är oroliga att något mer ska hända. Sätter mig i bilen något skakad. Kan inte riktigt fatta att allt detta händer, så stort, så nära.
Följer händelserna på radion och vilka vägar som stängts av för trafik. Bereder mig på världens trafikstockningar, men gatorna är nästan tomma, vilket känns ganska kusligt.
Telefonnätet fungerar igen. Ringer och kollar vännerna om de är ok. Får en massa oroliga samtal; vad är det som händer??

När alla är väl hemma sätter jag mig framför teven och tittar på dessa hemska bilder! Just när chocken efter lördagens synagogsbombningar börjat lägga sig, händer allt detta. Bara fyra dagar innan Sekerbayram, högtiden efter muslimernas fastemånad nio dagars ledighet som alla såg framemot med glädje...

De närmaste två dagarna efter bombdåden var stan ovanligt tom. De stora shoppingcentren var tomma och så var vägarna. Nu är allt mer eller mindre som vanligt igen, för hur hemskt det än är, så går livet vidare...

Av Pia Anundsdotter 25 nov 2003 18:42