Försvinner

Ibland finns en undran över vad de ser.
Över vilken deras första tanke kan tänkas vara, då de ser henne.
De.
De som finns där hela tiden överallt
De som är lagom enkla och lagom svåra, som klarar det som ska klaras. Alltid alltid.
De som vill se och veta, men vars världar långt ifrån går under om de skulle misslyckas.
Förvånas de över den de ser?

Pratar så mycket men sen så lite. Verkar inte ha några problem med den första biten.
Lysande ögon och leende mun, uppmuntrande.
Men sen kommer tystnaden. Då det inte är lika enkelt längre.
Det som tidigare var normalt och uppriktigt, men som senare blivit till en roll,
ger vika.
Det är då de försvinner.
Hon försvinner och de försvinner, alltid åt motsatta håll.
Kanske tänker de någon gång tillbaka och undrar var felet låg. Men oftast gör de nog inte det.
Det rinner bort. Fönstret stängs.
Hon försvinner in i det konstiga som blivit det normala och undrar om något någonsin kommer förändras.
Hoppas är ett för stort ord; undrar passar bättre.
Människan och hon blev för svår och för enkel. Fanns det en gång något som kunde kallas naturligt så är det mesta av det borta nu.
I brist på annat uppstod problemet med att hitta, känna, leva.

Över styr.

Återigen.
Ha ha trodde någon att något någonsin skulle förändras? Vissa saker förändras helt enkelt aldrig. Fenomen, händelseförlopp och betenden som vid första åsynen verkar ologiska, absurda och osannolika,
blir till slut det normala och förvånar inte längre det minsta.
Lika bra att lita på det hela och utgå ifrån det.
Klänga fast vid det som i det närmaste blivit vetskap.
Så länge man vet vad man kan vänta sig så borde väl ingenting knäcka eller ens förvåna?

Det är när något förväntas som hon drar sig tillbaka.
Som hon sluter sig och hoppas på tystnad.

Först startar något upp, någon kommer en liten, liten bit på väg, men då är det redan försent.
Då är längtan efter stillhet, efter att gömma sig i hålan, redan där, eller åtminstone på intåg.
För helt säkert är att den kommer.
Ibland finns en längtan efter att någon ska bestämma sig, göra allt för att nå in och till slut lyckas se,
men rädslan och det envisa trotset vinner alltid kampen över den längtan.

Kunde inte ögonen låtit bli att lysa och läpparna sparat på de löjligt nyfikna och glättiga leendena?
I längden blir ju det hela så patetiskt.
Ridån faller sakta ner mot golvet,
telefonen får fortsätta att ringa.
Återigen tystnad och ett sammanbitet ansikte.
Springer för att få försprång eller släpar fötterna onaturligt långsamt efter sig,
allt för att slippa konfrontation.

Tillbaks eller inte.

Av elin jönsson 22 nov 2003 16:16