35-timmars arbetsvecka är skadligt

Med stor förvåning och en ökad oro inom mig har jag lyssnat på politiker och fackliga företrädare framföra krav på att sänka arbetstimmarna från 40 till 35 per vecka. Lika förvånande är att de använder exakt samma argument som jämställdhetsförespråkarna pratade sig hesa med på 1970-talet, fast omvänt.

För bara tre decennier sedan framförde journalister i Fredrika-Bremer tidningen Hertha, kvinnoradioprogrammet Freja och TV-programmet Ruter Dam hur insnöade kvinnorna blev i hemmet. I hemmet gick de omkring hela dagarna och pratade "dadda-språk" med barn och gamla, läste veckotidningar, städade alldeles för mycket och sydde kläder. Det här var något som inte skulle få fortgå. Det var skadligt för kvinnorna att vara i hemmet som hemmafruar, menade man.

En demonstrationsvers som ofta ekade mellan Stockholms husfasader var "ropen skalla daghem åt alla". Detta bekräftade att även vanliga kvinnor, inte bara journalister och politiker, ville ut ur hemmet för att förvärvsarbeta och förverkliga sig.

I olika medier fick 1970-talets jämställdhetsförespråkare, främst representanter från politiska kvinnoförbund, uttala sig om att hemmafruar alltid hade fritid. De tillbringade mycket tid med sina vänner, med att handla saker till sig själva, se på film och handarbeta. Detta var lyxaktiviteter som kvinnor blir förslappade och fördummade av, ansåg kvinnoförbunden på vänsterkanten.

De mest återkommande argumentet i jämställdhetsdebatterna var att "det är bortspilld kvinnokraft att stå vid spisen och laga mat till sina egna barn". Nej, kvinnorna skulle ut i förvärvsarbete i stället för att engagera sig i sina egna barns utveckling och sina åldrande släktingaras behov. Alltså, pedagogik och gerontologi var något kvinnorna inte skulle hålla på med längre.

Med skattemedel och en hel del lånade pengar från utlandet byggdes daghem så att föräldrarna kunde lämna sina barn där när de "ville" förvärvsarbeta. Likaså byggdes servicehus och andra instituioner till den åldrande befolkningen. Aldrig tidigare hade offentliga sektorn utbyggts så mycket som under de tre sista decennierna av 1900-talet. Detta skedde för att kvinnorna skulle "frigöras från hemmets bojor" som många journalister uttryckte det.

I dag anses det vara självklart att alla människor i arbetsför ålder skall självförverkliga sig genom att utföra livskvalitetsförhöjande arbetsuppgifter som främjar Sveriges utveckling och tillväxt. För några år sedan kom Förenta Nationerna fram till att Sverige var det mest jämställda landet i välden.

Den första punkten som skilde sig från andra länder var "att kvinnorna förvärvsarbetar mer än kvinnor i andra länder". Statistik visar att majoriteten av de svenska förvärvsarbetande kvinnorna sysselsätter sig med pedagogiskt arbete i förskolor och enklare sjuk- och åldringsvård. Alltså samma sysselsättningar som de tidigare gjorde i hemmet. Skillnaden nu är att sysselsättningarna utförs i specialbyggda pedagog- och
vårdinrättningar och enligt journalisterna är detta inte skadligt för kvinnorna.

Nu när äntligen kvinnor kan förverkliga sig genom förvärvsarbete i 40 timmar per vecka, i stället för att
engagera sig i sina egna barn, släktingar, och "lyxaktiviteter", som enligt alla är mycket positivt för deras välbefinnande skall inte arbetsveckan sänkas till 35 timmar.

Av Christina Furesjö 16 nov 2003 20:31