Det saknas något

Det saknas något. Bilarna som färdas utanför det stora fönstret lyser sporadiskt upp den mörka vinterkvällen. Strålkastarna sveper som sökarljus över stadens gator, letandes efter vägen hem. Den mjuka snön dämpar förbipasserandet. Ett dovt motormuller försvinner bort för att höras av andra.

Hon lyfter sakta den stora tekoppen och tar en djup klunk. Den mörka luggen faller ner över de blågröna ögonen. Med ett lätt knyck med nacken lägger den sig åter på sin rätta plats. Hon ställer ner koppen. Den 60-tals inspirerade caféinredningen ser ut som henne. De kompletterar varandra. Om hon satt alldeles stilla skulle hon försvinna bort. Upplösas. Sugas upp av allt det tidstypiska och bli en del av det.

Minns när jag först träffade henne. Hon verkade äldre, nästan vuxen. Självsäker och målmedveten. Hade bestämda åsikter om det mesta och tycktes veta vad hon ville. Hon var det jag inte var. Kanske var det därför jag tyckte om henne. Tillsammans med henne inbillade jag mig att jag var något annat. Något som hon skulle tycka om.

Servitrisen plockar undan tallrikar med matrester. Musik strömmar ut över caféet. Vid bordet intill sitter en smutsig kille och mittemot honom en tjej med stora ögon. De är uppslukade i ett intensivt samtal. Han pratar. Hon lyssnar. Han spottar ut orden likt en ordmaskin som inte går att stänga av. Hon nickar bekräftande.

Tar en försiktig smutt på kaffet. Håller den lilla koppen i ett fast grepp med båda händerna. Det sträva kaffet river i halsen och den beska smaken dröjer sig kvar och vill inte försvinna.

Av Martin Gustafsson 15 nov 2003 21:57