Alla helgons dag i Elfenbenskusten

Först förstår jag inte att knattret är salvor från automatgevär. Vi är på en minneshögtid för de partikamrater som stupat i kampen mot diktaturen, som mördats för att de demonstrerat, skrivit artiklar och hållit politiska möten.

Med oro och undran tittar jag på Ahissata som bjudit in oss till ceremonin. Hon småler tillbaka och förklarar tyst att det är milisen som kommit för att skrämmas. Milisen består av unga män från diktatorn Gbagbos stam som i hemlighet får pengar för att starta upplopp och våldsamma demonstrationer, eller som nu, för att skrämma oppositionspolitiker.

Ahissata är ledare för en kvinnoorganisation i nära samarbete med det största oppositionspartiet, liberala RDR, som anordnat ceremonin. Partiets program heter "Leva tillsammans" och innehåller provocerande tankar om människors lika värde - provocerande i alla fall i ett land som sönderpiskas av religiösa och etniska motsättningar efter många års hatpropaganda och diskriminering av de norra folkgrupperna.

En präst står och talar. Min franska är inte den bästa och jag uppfattar bara brottstycken av hans tal: "Leva tillsammans", "Fred" och "utan hänsyn till religiös och etnisk tillhörighet". I en svensk kontext skulle han vara en svammelpelle som deklarerade sådana pompösa självklarheter, i Elfenbenskusten är han en revolutionär.

Skjutandet kommer närmare och när jag vänder mig om ser jag beväpnade män närma sig. Lite osäkert vänder jag mig åter mot ceremonin. De flesta står orörliga och koncentrerar sig på talet, och plötsligt slår det mig: "De står kvar! Här kommer den milis som mördat deras kamrater och kanske kommer mörda dem själva, nu eller senare, och de står kvar, obeväpnade, i rent trots!". Det är bland det vackraste jag varit med om. Stolt och lite tårögd står jag också kvar, ja, d.v.s. stod där gjorde jag ju innan också, men nu är det en aktiv och medveten handling: JAG STÅR KVAR.

Bakom mig hör jag ett flertal mantelrörelser. Jag vänder mig inte om, utan försöker uppfatta vad prästen har att säga. Jag inser att jag aldrig riktigt lyssnat på en präst förut - men det sägs ju att vissa väntar tills det yttersta ögonblicket! Jag fnissar till lite för mig själv men slutar ganska snart, så roligt var det faktiskt inte, och dessutom känns stunden lite högtidlig.

Prästen backar undan och ett ögonblick tror jag förskräckt att han ger tappt, men han hade nog bara talat färdigt, för i nästa ögonblick stiger en imam fram och fortsätter. Ett kraftigt skjutande hörs bakom mig och jag rycker till. I nästa salva blir jag träffad i ansiktet och i bråkdelen av en sekund blir jag helt stirrig. Sedan inser jag att det bara är en liten gren som vispat till mig i ansiktet, förmodligen för att min granne ryckt till av skotten och släppt sitt tag om trädet.

Bakom oss stämmer milisen upp till sång på sitt stamspråk. Det stör mig att jag inte kommer ihåg vad stammen heter, men det är i alla fall samma stam som diktatorn kommer ifrån. Alla milismän kommer ju därifrån. Kan det kanske vara Diola? Eller Senufo? De sjunger vackert men jag tänker att sången nog handlar om att alla från norr skall få vad de förtjänar, eller något åt det hållet. På ett sätt är det outhärdligt vackert att de mina här låter både en präst och en imam prata på denna kristna högtid, medan våldsverkarna där borta står och stärker sin stamidentitet.

Det är en svettklibbig allhelgonaförmiddag på en höjd i Abidjan och världen är underbart enkel. Runt omkring mig står de goda, och bakom mig, där borta, står de onda.

Av Peter Stridsberg 14 nov 2003 15:46