I Draculas fotspår med mina två ex

Nej det gör jag absolut inte. Men en kväll för några år sedan var det nära att jag konverterat till tron på det övernaturliga. Vi, mina två ex och jag, hade bilat några sommarveckor i i Vlad Tepes mera känd som Dracula spår i Transylvanien.

I födelsestaden Sighisoara står huset kvar. Där "den lille pålspetsaren" tog sina första steg finns numera en restaurang. Det inre av Rumänien har väl aldrig varit något turistland. Där rullade vi fram i Karpaterna i Draculas fotspår eller snarare i hans hästhovar, och på grund av att jag inte hade en topografisk karta hamnade vi till sist i julisnö på svindlande höjder.

Den gamla Volvon blev allt motvilligare, timmarna rann i väg, för jag hade beräknat dagsetapperna efter kilometeravstånden. Kunde Vlad så kan vi. Nja... hästar får inte bensinproblem på höga höjder. När vi nådde toppen och såg vägen ner på andra sidan, tog jag fram wiskyn. Ner nykter: No way.

Det finns en borg som är intakt där de öppnat Vlads lönngång för turister och där kröp vi omkring under slottskällaren följande ett uppsatt rep. Nu hade jag bara ett ärende kvar. Jag är en trägen kyrkogårdsbesökare på resor. Här fanns en kyrkogård utöver det vanliga. Längs med ryska eller Ukrainska gränsen finns en unik kyrkogård i det som kallas Trälandet. Männen är träskärare, kvinnorna väver och hemslöjden som är till salu hänger på trästaketen.
Husen ser ut som pepparkakshusen i Hans o Greta. Små men fulla av snickarglädje. Träkyrkorna är konstverk, som om de legat på någon tillgängligare plats skulle lockat massor av turister.

Det fanns ett olustigt inslag. Vägen följde gränsen, och på täta avstånd fanns vakttorn med beväpnade soldater. Fotografering var strängt förbjuden. Överallt fanns skyltar med den överstrykna kameran. Allt jag ville fotografera var gravvårdarna, utskurna ur trä. Folk reste från hela världen för att få se detta. När vi närmade oss byn ville jag inte höra på det örat, när exen föreslog att vi skulle leta inkvartering och mat först samt bese kyrkogården i dagsljus. Till slut gjordes en kompromiss:

- Vi kastar en snabb blick på kyrkogården och återkommer i morgon för fotografering.

Väl där möttes jag av en enorm besvikelse. Kyrkogården hade en hög mur och stabila låsta järngrindar. På portens insida fanns en vaktkur, men den var låst. Jag insåg att fotografering kunde blir problematisk med vakter i tjänst under dagtid. Det brukade finnas vykort: Men vykort på gravvårdar? Jag tvivlade. Så fick jag min ljusa ide;
- Hjälp mig över muren, bad jag den tveksamma exen.
- Det är ju nästan mörkt, försökte han.
- Min kamera har blixt svarade jag stolt.
- Vi får aldrig tag i logi efter mörkrets inbrott i den här hålan, kontrade den andre.

Då hittade jag lösningen.
- Ni hjälper mig över muren och åker tillbaka och fixar logi. Under tiden kan jag fota. Sedan hämtar ni mig. Ni kan inte åka vilse, för här finns bara en väg.

Campingbordet monterades och jag lyckades komma upp på murens krön.
- Hur ska du komma upp innifrån?
Jag tittade mig runt men såg inga lämpliga redskap.
- Ni får hissa ner bordet till den här sidan muren.
- Sedan är det bara att dra upp det i bogserlinan.
- Det kan ta lite tid att fixa logit, muttrade 1:an
- Ska du vara här inlåst på en tom kyrkogård i mörkret?
- Du sade det, Tom.

Jag fick som jag ville, och så fort jag tagit mig ner från muren förlorade jag mig i de fantastiska gravvårdarna.
Något liknande hade jag aldrig sett. Ena sidan av trävården handlar om den dödes liv. En man satt t.ex. på en traktor, och det berättade dels att han varit bonde, dels att han varit ganska förmögen. På baksidan såg man hur döden kommit. Med stor skicklighet avbildades blixtar, tjurar som kastade upp den döde i luften och förstås bilar. Alla kvinnor med en nyfödd i famnen hade dött i barnsäng, det fick man stöd för när man läste de indentiska årtalen.
Många kvinnor var avbildade sittande i sina vävstolar.
I vissa gravar låg två generationer döda hjältar, kärleksfullt utskurna i sina uniformer.

Inget fordon varken hördes eller syntes på den lilla byvägen. Fritt fram, alltså. Jag skulle hellre fotat i dagsljus, men det såg inte ut att kunna gå, så nu skyndade jag mig. Tiden rusade, och när jag tagit mig upp till kyrkan var filmen slut. Mörkret föll allt snabbare.
Jag rotade i min rygga efter vattenflaskan och satte mig på en gravkant. Tiden hade försvunnit helt för mig men jag spanade efter lyktor nere på vägen. Det hade tydligen tagit tid att hitta logi någonstans. Jag var trött och här satt jag inlåst på en stängd kyrkogård i ett avlägset land. Jag kunde inte språket och hade bara dimmiga begrepp om var jag befann mig. Tänk om det hänt något med bilen, eller exen?
Ingen i hela världen visste var jag var. Det började kännas kusligt och förhastat. Gravvårdarna såg skumma ut i det tilltagande mörkret.

Då hörde jag ett sus i trädens kronor som påminde om röster.
Hjärtat började bulta: fort och hårt... Jag var ju ensam på kyrkogården! Eller? Stegen! Jag hörde tunga steg! Någonstans inne i skogsdungen! Håret reste sig på hela kroppen när jag försökte urskilja skuggor mellan träden. Jag såg ingenting och intalade mig att det var nerverna som spökat, när stegen återkom, denna gång tyngre och med ett knarrande ljud. Det lät som om någon promenerade på trägolv, fast kyrkogården bara bestod av grusgångar och gräs. När jag var barn brukade det lägga träplankor över gropen efter en jordfästning. Ingen skulle ramla ner innan dödgrävarna hann skotta igen! Hjärtat rusade,och jag famlade i ryggan efter mitt nitrospray. En död i kärlkramp här verkade extrem bad taijming. Hade den döde varit skendöd och klampade omkring på plankorna som skulle täcka graven? Eller hade jag i hela mitt liv haft fel: Spöken kanske fanns?

Det verkade lättare att tro på spöken här i Transylvanien än hemma i Enskede. Alla bloddrypande historier om Dracula gjorde väl sitt till. Stegen hördes igen,och nu skrek jag.
- Vem fan är där?
Ja, på svenska, självklart.
Döda bör väl inte ha problem med översättningar?
Då hörde jag mansröster och de lät mycket levande.
Plötsligt badade både jag och graven jag satt på i bländande ljus. Jag satt som fastfrusen och någon tilltalade mig med barsk röst. När jag höjde huvudet såg jag männen och ljuset högt upp bland träkronorna och först när en av dem klättrat ner och tryckt ett vapen i magen på mig förstod jag: Ukrainska gränspoliser i ett vakttorn.

Inte underligt att här rådde kameraförbud. Mannen pekade på mig med sitt vapen, men jag var totalt tom i huvudet efter chocken o mindes ingen enda glosa. Så: Tavarich! Kamrat på ryska. Och eftertanken. Var denna gamla kommunisthälsning helt fel här och nu? Den andre mannen hade klättrat ner han med och börjat ryta fram frågor. En av dem sträkte ut handen efter min rygga. Jag hoppades att mörkret skulle dölja kameran som liksom vattenflaskan låg i gräset vid mina fötter. De gick igenom mina saker och jag fattade plötsligt vad de letade efter. Ett pass eller någon annan ID handling. Jag sände en saknadens tanke till min lilla magväska, som jag lämnat i bilen. Vem tror sig behöva pass på en kyrkogård?

Jag kunde se männens ansikten nu och såg att det var helt unga pojkar, yngre än mina egna barn. Jag försökte förgäves göra mig förstådd. Varken Stockholm eller Sverige fick några klockor att ringa för de här pojkarna. Turist gick lite bättre fast de såg skeptiska ut; Turist på en låst kyrkogård sent på kvällen? Det gick de inte på. Jag tyckte vi stått där en evighet när jag hörde en bil närma sig nere på vägen.
- Exen! Tack gode Gud!
Jag pekade, och sjönk ner i gräset nära kameran. Exen som såg en väldig spotlight på kyrkogården förstod att något gått galet och började tuta, samt började skaka den låsta porten. Soldaterna sprang nerför grusgången för att ta tag i denna nya invasion och jag stoppade kvickt ner kameran i den genomsökta ryggsäcken innan jag reste mig och linkade efter.

Nere vid porten hade gubbarna fattat vad som gällde,och langade in alla tre passen genom porten, samt våra visa. Rumänien kräver sådana. Soldaterna skakade på huvudet och visste inte vad de skulle tro. Då pekade exet 2 på mig o sade: - Babuchka Mormor, samt gjorde ett tecken åt mitt huvud. - Tanten är snurrig.
Soldaterna konfererade och var till sist övertygade om att jag var en ovanligt virrig gammal mormor med morbida böjelser!

Till nästa problem: Hur få ut mig, för gossarna hade inte anförtrotts portnycklen? Vi fick göra som vi tänkt. Exen kastade över campingbordet, fäst i bogserlinan och de båda pojksoldaterna höll mycket artigt i bordet tills jag kunde kravla mig över muren. Väl inne i bilen kände jag hur trött jag var och hur rädd jag varit.

Vad exen sade försöker jag fortfarande förtränga. Morgonen därpå besökte vi The Marry Cementary som de kallar den. Vi betalade vårt inträde till vakten i kuren, som sålde en massa fina vykort på gravvårdarna. Jag var snabbast:
- Inte ett ord, gubbar. Inte just nu!


Epilog.

Venedig ett år senare.

Nu återstod bara den berömda kyrkogårdsön, som jag missat under de andra besöken. Nu skulle det äntligen bli av. Efter en del sökande på kajen bakom Dodgepalatset hittade jag rätt färja, men när jag ville köpa biljetter skakade tanten i luckan på huvudet. Hon förklarade att kyrkogården stängde kl. 18.00. Sista kvällen i Venedig och jag hade missat kyrkogården. Igen.

Så föll mina blickar på taxibåtarna och mina ögon började tindra...

Exen såg mina lystna blickar och plötsligt haglade det kraftuttryck från båda sidorna.
- I helvete heller!
Ettan är frommare:
- Aldrig i livet.
De väste saker i mina öron av vilket det om min ålder, övervikt, polisen och ordet nekrofil var det snällaste.
Jag koncentrerade mig på Marcusplatsens duvor. När exen går i hop emot mig har jag ingen chans.

Av Sunny Börjesson 12 nov 2003 14:51