Färdig för ättestupan, eller?

Appropå att arbeta till sjuttionio års ålder. Ja, jag för min del arbetar gärna till jag är hundra, bara jag får ett arbete. Jag är en frisk, till tänderna laddad fyrtiosjuåring med massor med livserfarenhet och dessutom en ganska färsk högskoleexamen i bakfickan. Men tror ni att någon vill anställa mig, nähäedå.

Jag är rent utsagt skitförbannad på allt snack om att vi måste arbeta mer och att pensionsåldern måste höjas för att vi ska få behålla vår levnadsstandard. Det går massor med högkvalifiserade människor utan arbete både unga och gamla, utlänningar som svenskar. Och så ojar sig de regerande över att vi inte arbetar tillräckligt mycket. Vad i h-vete är det frågan om. Se då till att få in alla som vill arbeta på arbetsmarknaden, och stoppa det enorma resursslöseri som nu pågår när duktigt folk går utan arbete.

Personligen så rekommenderar jag inte längre någon att plugga på högskolan, speciellt inte om man börjar sent. Jag började själv att plugga för tio år sedan och trodde att arbetsmarknaden skulle ta emot mig med öppna armar då jag blivit färdig. Ack vad jag bedrog mig. Nu visade det sig istället att jag hamnt i en ändå obekvämare sitts än tidigare, för nu var jag inte längre bara för gammal och okvalificerad utan nu hade jag avancerat så till den milda grad att jag nu blivit något så fint som överkvalificerad. Vilket innebar att jag nu inte kunde få varken de okvalificerade eller de kvalificerade jobben.

Jag hade på något bakvänt sätt gjort mig själv en stor otjänst genom att plugga så sent i livet och så länge. Ironiskt nog så arbetar jag idag med precis samma syssla som jag gjorde då för tio år sedan, nämligen som städerska. Inget ont om städerskor, men det är ju klart att jag gärna hade velat komma lite längre efter tioårs pluggande.

Men det allra mest fördjävliga är när jag stöter på folk som säger att "men du har ju i alla fall haft roligt när du pluggade, eller hur. För du pluggade väl inte främst för att få ett arbete, utan mest för att det var rolig, eller hur". Suck jag vad säger man. ABF kurs för tvåhundrafemtiotusen kronor, jo jag tackar ja. Idag så hade jag satsat de pengarna på en skrivarutbildning, och verkligen förenat nytta med nöje. Men man lär så länge man lever.

Vad jag vill säga är att skyll inte på det svenska folket om levnadsstandarden går ner i framtiden. Vi är många som vill arbeta men vi kan inte för ingen vill ha oss. Använd oss istället för att snacka en massa skit.

Av anne persson 05 nov 2003 23:54