Ihålig som en plastpåse

Rymlig som en plastpåse, varigt som ett sår.
Jag hör röster rinna som vatten, svepa förbi som luft,
jag skrapar mina ben mot asfalten för jag tänkte att det skulle vara tufft.

Men när jag ser mig i spegeln och ser vem jag ska vara... så undrar jag om flickan med de ihåliga ögonen kan svara,
eller om benen i mig viker och mitt hjärta kollapsar och mitt minne mig sviker...

Jag ser världen genom ett sår, större än havet, svidande mer än tvål.
Jag hör röster i luften, som inte kan vara sanna.
Jag har blod som rinner längs knäna och jag springer för mitt liv, jag kan inte stanna.

bidrag till sourze poesiskola

Av Karin Hell 27 okt 2003 19:48