Ett bord

"Hej, jag har varit och kikat in i det där gamla ödetorpet och såg ett gammalt bord därinne. Skulle du vilja sälja det åt mig?" Skogsvårdschefen i telefon.

Jag kom inte ihåg något gammalt bord, försökte påminna mig men ser bara det dunkla ljuset därinne med gammalt bråte ungarna dragit dit.

"Ja, varför inte, jag vet inte vilket bord du tänker på men nog ska väl det gå bra.."

Någon dag gick.

"Vi måste hinna dit och titta på det där bordet skogvaktarn hade sett. Kanske det är något speciellt med det." Jag till min fästman.

Det gamla torpet har stått obebott i fyrtio år, minst. Dörren dit har "lapskt lås", dvs en stör håller emot dörren, inte mera. Vem som helst kan gå in i dunklet. Lås är bara till för djur, vill någon prompt in bryter de upp dörren. Så resonerade man förr. Är det öppet söndras inget och känslan av vördnad hålls hel. Tystnaden bryts bara av stegen mot de breda bågnande golvplankorna. Därinne råder halvdager, fönstren är förspikade med bräder. Man ser inget först och måste stanna upp för att vänja sig. Med ålder, tid och det svaga ljuset. Med andarna i stockväggarna. Omedvetet blir rösten annorlunda.

Fiskarbönder kallades de, de som bodde där. Kött och fisk, potatis, äpplen och jordgubbar. Vatten så rent som brännvin i brunnen. Rökbastu. Båthus och brygga. Kritter i fähuset. Det var det dom hade.

Moran bakade rågbrödet i den breda järnspisen en gång i veckan, det doftade ut på vägen som strök förbi alldeles intill husväggen. Hon måste öppna fönstret emellanåt för varmt blev det av allt bakande. Men på brödet som jäste fick det inte komma drag, annars steg det inte. Fort fast med fönstret igen. Äppelträden hade vitt flor av blom utanför.

I taket hängde bomullsnät och bröd. Ur den lilla radion knastrade väderleksprognosen och gubben satt tätt intill och sög på en brun cigarettstump. Kisade ut mot vattnet;

"Perkele, nyt joku taas haluaa vettä". "Nu fan är det någon som ska ha vatten igen."
Han talade finska, hade kommit med de sk flottarfinnarna inifrån landet, äktat änkan och fått en skaplig tillvaro. I stället för att irra omkring och bo i baracker med ständigt sura kläder.

Folk som for förbi i sina båtar tog iland och ville ha vatten ur hans brunn. Det var vida känt för att vara extra gott vatten. Rent ,hälsosamt och stärkande till kropp och kaffekask. Den här gången såg gubben att det var någon han visste tjuvfiskat hans nät.
"Nehe, det går inte idag, jag har lagt strandryssjan i blöt i brunnen."


Så ringde skogvaktaren och ville vi skulle åka ut och titta på detdär bordet. Inte hade jag hunnit åka ut se på det men något värdefullt kunde det inte vara. Inte vad jag visste, gammalt bråte bara.

Vi pratade lite om skog i bilen, det fanns ett skogskifte intill vägen som han tyckte var ett bra skifte med ung växande skog. Som ger fint tall- och granvirke vad tiden lider. Som kanske i framtiden delvis kunde säljas som tomtmark. Det är många unga som köper skog. Att äga en bit av en naturresurs som inte sjunker i värde och så gott som sköter sig själv tilltalar många urbana människor. Det finns så otroligt mycket skog som bara söker skötare. Sa han.

Jag tänkte att för mig är det värdefullaste trädet det som fallit av ålder eller storm och ligger och ruttnar på marken. Att de värdefullaste för skogen är de små organismerna som inte syns. Men sånt säger man inte åt en forstmästare och skogtekniker, har jag för mig. Det är den eviga konflikten ekonomisk eller biologisk vinning, att odla timmer eller småkryp. Jag håller på småkrypen.

Vi klev in i torpet och han gick genast och lyfte bordet fram i ljuset från dörröppningen. Ett brunt litet bord som saknade skiva, hade två kantstötta lådor på ena långsidan och smala ben varav ett var skarvat och saknade tvärslå. Nött och slitet.

"Vad vill du ha för det här?"
Jag hade ingen aning om dess värde.
"Vad vill du ge?"
"20 euro" sa han.

Jag blev förvånad, det måste verkligen vara begärligt för honom. Stod och stred en bråkdels sekund med mig själv. Ska jag behålla ett bord på grund av att han ser ett värde i det som inte jag ser? Som kanske är en klenod. Som tur var sekunden kort.

Ok. Jag tog emot sedeln. Så lyfte han ut bordet i dagsljuset. Jag hörde besvikelsen i hans röst därute.

"Det är för fan maskätet, aj, det såg jag inte."

Tyckte lite synd om honom, föreslog att han skulle få det. Räckte honom pengarna tillbaka. Men han ville inte, ville mötas på halva vägen, tog tjugan och gav en tia i stället.

" Vad ser du i bordet?" frågade jag. Han svarade inte genast,
"Tja, det är minst hundra år gammalt.."

Han tog tag i det och bar det till bilen och najade fast det på taket.
"Det bordet har inte sett dagens ljus under den tid vi levat" Sa jag.
"Nej, det kan nog vara så."

Just då hörde jag korpen där jag stod och höll tian i vanten. Ödemarksfågeln, den kloka korpen. Två svarta siluetter flög ut över skogen. Hugin och Mugin, tänkte jag. Asaguden Odens två rapportörer.

Av Solveig Sjöskog 27 okt 2003 16:50