Skugge vs Ranelid

En stor händelse på landets alla kultursidor har skakat om oss läsare ute i stugorna. Linda Skugge har varit elak emot Björn Ranelid. Ja visst. Och?

De manliga skribenterna i en viss ålder måste vara skörare än prinsessan på den berömda ärten. Ranelid måste ha levt sitt liv i en skyddad verkstad, trots att han själv försäkrat oss läsare om hur van han är vid mobbing ifrån barnaåren. Jag menar, hur allvarliga men kan han få av att bli kritiserad av en 1 kvinna som blir uttråkad av hans skrivstil?

Jag tänker tillbaka på när de manliga kritikerna slaktade Kerstin Thorvall verbalt i pressen utan att någon ens vågade pipa. Boken som fick de medelålders männen att kräkas upp sina spyor på landets kultursidor den gången hette "Det mest förbjudna" och i den avslöjades att även kvinnor som är 45 knullar! Gärna och ofta.

Thorvall var nu en osmaklig, överkänslig, pinsam kvinna i fel ålder som skrev osmakliga knullskildringar som borde vara privata hette det. Jag tror det var Jan Myrdal, en av "silverryggarna" ett uttryck som DN mycket passande har lanserat i den här debatten som myntade begreppet tantsnusk?

Sedan den gången har vi fått se andra ranghöga manliga skribenter angripa unga kvinnor med någonting som ser ut som rädsla. Jan Guillou och Ulf Lundell har här gjort sig pinsamma och rent av löjliga. I sin sårade vrede hänger de själva ut sina ömtåliga egon, någonting som varken passar en Jack eller en Carl Hamilton. Pojkbokshjältar av deras kaliber brukar beskrivas som stryktåliga, riktigt hårda killar.

Kvinnor som skriver blir behandlade exakt så här hela tiden och det var säkert detta Linda Skugge ville framhålla? Jag är inte så imponerad av hennes alster men hon är oftast försonande rolig! När hon skriver om mödraskapet: "Myt kontra verklighet" är hon förbaskat bra.

Just Ranelid genomförde en verbal "avrättning" av Liza Marklund för inte så länge sedan: "En miljon kan skriva som Liza men ingen kan skriva som jag" hette det då. Inga snyftuppbåd ryckte ut för att trösta Liza som inte ens offentliggjorde sitt blodtrycksvärde. Ingen var indignerad för Liza är tjej, blond, söt och får liksom skylla sig själv när hon säljer så osexigt bra.

Själv tycker jag kanske att hennes deckare är övervärderade men så många tycker uppenbarligen tvärt om:
Vilken rätt har Ranelid att idiotförklara alla hennes läsare? Det är väl betydligt elakare än ifall han hade dissat Lizas läppglans?

Skriver miljoner som Liza då? Nja, hon är en rapp journalist som skriver lättläst och har flyt i sina texter. Hennes böcker är därför enkla att ta till sig, någonting som de medelålders männen tycks anse vara suspekt?

Än Ranelid då. Är han århundradets författare som han tydligen anser själv? Jag tycker nog att han övervärderar sig själv en smula. Hans böcker är ofta vackert skrivna med ett utsmyckat språk som bitvis kan trollbinda läsaren men som ibland ändar upp i tråkiga tunglästa transprotsträckor där läsaren önskar att han hade sparat en aning på superlativen. Den bok av Ranelid jag själv i bland återkommer till är "Mitt namn ska vara Stig Dagerman". Det handlar nog lika mycket om mitt intresse för Dagerman som för Ranelids språkdräkt?

Min poäng är att de gamla "silverryggarnas" försök att dela upp oss läsare i finare eller simplare grupper är dömt att misslyckas eftersom vi läsare är mångsidigare än skribenterna. Vi läser ofta både Ranelid o Skugge: Marklund och Lundell. Till och med vi som inte står ut med Carl Hamiltons unika förmåga att mörda läser kanske, som jag, ibland om Ondskan?

Av Sunny Börjesson 25 okt 2003 16:08