Utmanande med folkomröstningar

Det är uppenbart efter att jag har läst Lena Asklings söndagskrönika i Aftonbladet den 19/10, med följande rubrik "folkomröstningar–nej tack".

Den liberala demokratimodell som existerar i västerlandet, bygger på en konkurrensinriktad demokrati, under vilka riksdagspartierna tävlar om maktskifte med väljarnas mandat. Medan en "folkomröstningsdemokrati" ,för att citera Lena Askling, representerar den republikanska demokrati-modellen. Den bygger på mer närdemokratiska åtgärder, i form av deltagare och dialogdemokratiska aktioner, exempelvis lokala folkomröstningar, torgmöten med partipolitiker och särintressenter. Det speciella med den republikanska demokratimodellen är att den ser bortom partipolitiken och parlamentarismen och gör det istället lättare för medborgaren att ta ställning i politiska frågor.

Lena Askling stöder sig på fakta, från ett besök hon gjort, på "Demokratidagarna" i Sundsvall. Där har man kommit fram till följande slutsats:

Folkomröstningar leder till:
· Sjunkande valdeltagande
· Minskar demokratin därför att de mestadels drivs av särintressen, istället för folkviljan.
· Utmärks av intressekonflikter, mer än ideologiska, på grund av att de bortser från samhällsproblemets helhet.
· De leder till regeringsombildningar och partisprängning.

Jag vill inte tro att folkomröstningar leder till ett lägre valdeltagande än vad riksdagsvalen gör, snarare tvärtom och de som inte röstar i en folkomröstning har sig själva att skylla då de inte vill ta sitt ansvar. Av samma skäl ställer jag mig tveksam till att "folkomröstnings-demokratin" gynnar särintressena mer, än folkviljan. Folkomröstningar uppstår, i synnerhet i västerländska demokratierna, på grund av att vissa frågor inte kan fattas från parlamentarisk grund och då får medborgarna själva ta ställning. Om alla beslut som fattas i riksdagen, såg till samhällsproblemens helhet utifrån ideologiska grunder, skulle gapet mellan folkviljan och etablissemanget bli ännu större.

Om folkomröstningar leder till partisprängningar och regeringsombildningar, är det möjligen retsamt för maktgalna politiker, men desto bättre å demokratin och folkviljans vägnar.

Det är en dumhet att en politiker, exempelvis Gudrun Schyman, inte ska få driva den fråga som ligger henne själv varmast om hjärtat: feminismen. Vänsterpartiet är det mest radikala partiet i kvinnofrågan, nu vill den före detta partiledaren driva frågan själv, vid sidan om sitt riksdagsuppdrag. Varför ska en partipolitiker inte få göra det?

Min poäng här är att man kan och bör få driva egna frågor, vid sidan om referenspartiets ideologiska program, tillsammans med andra intressenter. Precis så förhåller det sig också med glappet mellan parlamentarismens helhetsbild och folkomröstningarna. Demokrati åt medborgaren går alltid först.

Av Yohannis Petersson 23 okt 2003 13:48