Möte med Årstafrun

Vi travar fram på de välkända stigarna, Bamse och jag. Nästan dagligen följer vi samma vägar. Bamse har bråttom på utvägen. Nosen mot marken och svansen i vädret.
Över bron och ner mot den i folkmun kallade "äppelängen".
Jag vet inte varför den kallas så för den är helt kal.
Inga äppleträd här inte. På våren brukar här prunka syrener och hägg, som någon en gång planterat i sin trädgård.
Det måste vara mycket länge sedan.

Vi närmar oss hörnet bakom vilket "ödestugan" ligger gömd,inklämd som den är mellan växtlighet och berg.
Jag rundar hörnet i djupa tankar men stannar förskräckt. Någonting är fruktansvärt fel. Stugan ser så annorlunda ut! Fönstren är hela och det kommer rök ur skorstenen!
Och vem i all världen har kommit sig för med att reparera och måla om den gamla dörren? Så får jag syn på barnen som sitter på trappan. De ser lite förvildade ut och har inte ens skor på fötterna fast vi bara är i mitten av april.
Här kan väl ända ingen bo, och minst av allt en barnfamij?

Jag uppfattar,där jag står helt stilla, ljudet ifrån hästhovar i "branta backen" vid vars fot stugan är belägen. Vem är ute med häst och vagn nu? Det måste vara från ridskolan vid Årsta. Ekipaget närmar sig alltför raskt genom den branta kurvan. Jag försöker flytta på mig men fötterna följer inte med och när ekipaget rundar kurvan välter det i diket inte långt från mina fötter.

Jag ser då att det inte är några ridskoleflickor i vagnen utan en ensam svartklädd dam i min egen ålder. Kusken som svärande försöker komma på fötter har konstiga kläder på sig och ger ett lätt ovårdat intryck. Jag räcker ut handen för att hjälpa honom men förekomms av en man som kommer springande från stugan, åtföljd av en kvinna i långa kjolar som har ett litet barn på armen. När mannen lyckats få upp kusken griper de tillsammans tag i den lilla vagnen och får upp den på vägen igen,så att de kan undsätta damen i diket. Kvinnan med barnet kommer fram och ställer sig brevid mig.
- Vem är hon i vagnen, undrar jag. Kvinnan vänder sig om och stirrar på mig så länge att jag börjar tro att hon är döv. Så kommer svaret:
- Ä ho inte härifrå socken? När ho inte känner frua te Årsta?

Nu är det jag som blir stum! Vad menar människan? Frua till Årsta? Det är ju omöjligt... helt omöjligt. Jag ser försiktigt på de andra och försöker pussla ihop det jag ser. Så tittar jag närmare på den stackars hästen som ännu darrar där den står vid vägkanten. Ett litet vitt sto, med grått i manen: Välbekant. Var har jag... jovisst... så ... ja... så måste det bara vara.
- Den lilla slädtraverskan... hon som heter Jungfrun?
Jag inser inte att jag sagt det högt men den andra kvinnan tittar stort på mig.
- Känner ho te hästen?
Jag sväljer och sväljer, innan jag får mål i munnen.
- Hans Abrahams, viskar jag till slut. Kvinnan nickar.
- Sen han gick ner sig i viken i vintras har frua själv nyttjat na. Det ä en rask liten häst fast ho inte ä nån ungdom.
Jag försöker memorera Dagboken och tänker högt.
- Fölet föddes 91... ja, 1791... på Årsta gård och lille Hans avgudade henne.
- Ho vet möcke ho. Ä ho härifrå ändå?"
Men jag stirrar som förhäxad på damen i svart, vars dagböcker finns i tre tjocka band i mitt bibliotek. Märta Helena!

Årstafrun som gjort sig odödlig genom dessa dagböcker som spänner över nästan ett halvt sekel. Dag för dag…månad för månad... år efter år. Jag undrar förvirrat vilket år jag har hamnat i men törs inte fråga kvinnan med barnet som betraktar mig med öppen mun. Boberg för det är Årstas omskrivne gamle kusk hjälper försiktigt upp sin fru i vagnen igen och halar upp sin älskade fickplunta och häller i sig en försvarlig mängd. Jag vågar mig på ett tilltal.
- Men varför behåller hon Boberg när han super så rysligt.
Det är ju inte första gången han kör i diket?
Kvinnan med barnet tittar under lugg ock muttrar ett svar
- Ho ä snäller, Frua.
Jag har nu börjat samla tankarna och memorerar vidare i Dagboken. "Gick ner sig i vintras" sade kvinnan. Det var 1812, det vet jag bestämt. Och lilla Slädtraverskan gjorde hon sig av med sommaren därpå. Den påminde för mycket om sonen som nu vilade på Brännkyrka kyrkogård intill sin far och alla sina sju syskon. Vi bör alltså vara någonstans kring vårvintern 1813?

Där sitter kvinnan vars fängslande dagböcker hållit mig vaken så många nätter. Kvinnan som jag till slut tycker mig känna lika väl som en syster. Det finns inget porträtt på henne bevarat, men samtida har försökt beskriva henne. Att hon är lång och rak i ryggen kan jag se när hon sätter sig till rätta, och de berömda nötbruna ögonen vilar en sekund nyfiket på mig innan hon vänder sig mot Boberg, som får brått att stoppa ner pluntan. Märta Helena är snäll mot sina anställda, men hon har en fruktad tunga och tålamod hör inte till hennes dygder.

Nu är hon medelålders och har redan förlorat allt hon en gång brytt sig om. Hon som gjorde ett så bra gifte och kom som ung brud till Årsta, där hon under äktenskapets första 11 år födde 8 barn, av vilka bara en nådde vuxen ålder.

Hans Abraham. Vilka förhoppningar knöt hon inte till honom?
Ende sonen, arvinge till Årsta. Självaste Bellman skaldade om "du vackra barn med ädla seder" till gossens l3-årsdag.
Vad stolt hon måste ha varit den gången. Kvinnan som dansade alla danser ända till gryningen på alla baler ock tillställningar hon bevistade med sin ryttmästare före sekelskiftet. Den obstinata som under kaffeförbudet beordrade sonens informator ut i skogen med kaffepannan, så att lukten inte skulle avslöja henne. Där satt hon på en kulle och såg ut över Årstaviken ock in mot södra malmen medan hon smuttade på den förbjudna drycken som hon försiktigt kodar i dagboken så länge förbudet varar. Lite "bon bon" kallade hon sitt älskade kaffe.
Glad i sällskap, lite lättsinnig men inte helt utan högfärd.
Ungefär så beskrivs du av dina samtida. Någon i din samtid antog att du förväntade dig både kusk och ekipage i nästa liv också. Ja, ryttmästarinnan får ursäkta att jag tänker på henne i du-form, för dels tycker jag att vi är gamla bekanta, dels är jag ett barn av min tid

Tillbaka till din son.

Från en mor till en annan: Var det för att du så grymt förlorade alla dina andra småbarn som du ställde så orimliga krav på Hans Abraham? Han hade ingen håg eller fallenhet för den militära karriär du planerade för honom.
Dina oblyga mutbjudningar på Årsta för hans överordnade.
Jag förstår så väl att pojken kom hem plakat stupfull fast han bara var l7 år. Det måste ha varit pinsamt för honom.
Man är känslig när man är så ung. Särskilt känsliga är mödrars pinsamheter.


Vi skriver 1813 och borta är den charmerande värdinnan som räknade både hertig Fredrik Adolf och skalden Bellman som sina vänner. Du firade med buller och bång. Både namnsdagar och skördefester, ja allting som kunde motivera ett kalas.
Du var en vän även i motgång, för när Bellman hamnade på geldstugan för alla obetalda skulder förde du med dig både mat och sprit vid dina besök.

Men när Hans Abraham gick genom isen den där dagen i vintras, när du så nyligen blivit änka, då gick någonting sönder inom dig. Jag har gråtit med dig över det avsnittet i din dagbok mera än en gång. Du skriver att du börjar känna dig så trött. Men inte med ett ord berör du det samtida ryktet att Hans Abraham ska ha gått ner sig med vett och vilja. Man säger att han låg en halv timma i vaken och vägrade låta sig räddas. Du föredrar att tro att det var i fyllan och villan. Ja, gossen med de ädla sederna var inte nykter så många dagar under sina sista år i livet. Redan 1803 fick han ta avsked ur tjänsten, alla dina ansträngningar till trots. Och hur var det egentligen med det där gulduret med kedjan som söte far gång efter annan fick lösa ut på stampen? Det gick ju så långt att gossen kom inför Fittja ting. Vilken skam!

Du och söte far råkade ofta i gräl om sonen de sista åren söte far levde. På mödrars vis försökte du medla mellan dem. Alltid redo att förlåta och tro på en förbättring.
Tills nästa gång. De här årens dagböcker bjuder på många igenkännande leenden. Mödrarollen är densamma genom tiderna.
Tänkte du någon gång tanken att nu säger vi nej? Eller led även du av det dåliga samvete som har följt mödrar sedan Kain dräpte Abel? Redan Eva frågade sig sannolik: "Vad har jag gjort för fel?"

Inte ens nu på våren 1813 vet du hur djupt skuldsatt din son dog och att du kommer att få betala av på detta nästan ända till din död.

Dagen före nyårsafton suckade du i din dagbok:
"Gife Gud! Han bättre hade använt sin korta lefnadstid i verlden!"

Jag vet ju att du kommer att bli mycket gammal och till slut mycket ensam ute på ditt älskade Årsta med dagboken som din trognaste vän. Det är jag så innerligt tacksam för!
Den har givit många med mig en unik inblick i hur ett kvinnoliv kunde gestalta sig för över 200 år sedan.
Boberg har äntligen kravlat sig upp på kuskbocken och fattat tömmarna. Jag försöker få en sista skymt av Märta Helena när jag känner en hand på min axel.

- Står du här och drömmer, säger matten till den lilla idiotsnälla tiken av den illa beryktade rasen som alltid kastar sig mot mina ben i kärleksfull underkastelse.
Jag ruskar på huvudet och det känns som att vakna ur en djup sömn.

Vi är fortfarande i april, men "ödetorpet" är sig likt igen.
Halvt rasat tak och igenspikade fönster och med en omålad dörr, fastspikad på sned.
- Du, säger jag, det där torpet... det står väl på er mark.
Är det gammalt?
Hon skrattar.
- Det är från 1600-talet, säger hon.
- Gissa vad det har varit?
Jag kan inte och hon berättar att det är den gamla grindstugan till Örby slott!

Där Märta Helena gjorde sina visiter för snart 200 år sedan med sin supige kusk som trots alla volter lyckades köra runt sin matmor i 25 år utan några allvarligare blessyrer än ett armbrott.
- Nej vad säger du, svarar jag.
- Det låter intressant!

Av Sunny Börjesson 21 okt 2003 12:08