Annonsen

Vad man samlar på sig under ett liv och hur få saker man egentligen behöver. Ett skrin med dokument från min förste gamle fosterfars dödsbo. Vem kommer någonsin att bry sig om denna blandning av gamla brev och vykort till och från okända döda? Några gulnande recept urklippta ur lokaltidningen. Några urklippta dikter och dödsannonser.

Men där. En gammal gulnad annons ur samma tidning:
"Välskapt ljushylt flicka 4 veckor. Född av friska föräldrar. Svar till obemärkt.
Dtk."

Året var 1944 och rasbiologin hade fortfarande ett starkt grepp här i landet trots att Tyskland i praktiken redan förlorat kriget. Friska gener och ariskt utseende kunde skaffa ovälkomna barn bra fosterhem. Kanske till och med adoptivföräldrar. Annonsen känns obehaglig att läsa och skrämmande att förvara.

Jag tar med mig hela lådan och dess innehåll ned från vinden och tänder den färdiga brasan i öppna spisen. Drömmande ser jag de gula lövtunna breven vända sig till aska där inne.

Till sist har jag bara ett urklipp kvar: Annonsen!
Ska jag?

Tanken på att barnen en gång vid min död kanske hittar annonsen och förfäras över att deras mamma annonserades ut som vilken kattunge som helst får mig att kasta det gula papperet åt lågorna.

Det är en sak att känna till ungefär vad som har hänt. Med detta dokument blir sanningen så fasansfullt konkret och likväl obegriplig. Vissa sanningar kan jag ännu skydda dem mot. Tids nog får de möta livet på egen hand.

Av Sunny Börjesson 18 okt 2003 00:39