Glömmer det aldrig

I två år tänkte jag på henne. Två år gick utan att jag berättade hur jag kände för henne. I två år träffade jag henne fem dagar i veckan. I två år gick jag och tänkte på hur det skulle vara om det blev något mellan oss.

Plågsamt var det.

Inget sa jag.

Jag levde i en illusion.

Ville aldrig förlora hoppet.

Om det var något som gjorde allt bättre var det hoppet. Det blev någon mening med allt. Kunde sätta in allt i ett perspektiv. Det fanns ett syfte med allt.

Allt jag hade byggt upp raserades på en sekund. Ett ögonblick jag önskar inte hade skett. Jag stod där helt ensam, övergiven och helt utan hopp. När hoppet är det sista som man överger så fanns det inget kvar.

Det är svårt att sätta sig in i andra människor. Det är svårt att med ord förklara den känslan just den sekunden. Det är helt omöjligt för mig att få någon att känna den. Det är helt omöjligt för mig att få henne att inse hur jag kände mig.

Hon kunde inte sätta sig in i min situation.

Hon kunde inte prata med mig.

Hon gjorde allt bara värre.

Hennes ego tog över.

Jag är inte samma människa idag. Har förändrats så mycket. Har fått ärr som kanske aldrig läker. Hon fick mig att känna mig dålig, hon fick mig att känna att det var mig det var fel på, hon fick mig att känna att hade jag varit en annan människa så hade allt varit annorlunda, hon fick mig att känna mig betydelselös, hon fick mig att känna mig värdelös, hon fick mig att sluta tro på mig själv.

Hon fick mig att vilja ändra den människa jag är.

Hon fick mig att vilja vara den människa hon ville jag skulle vara.

Hon fick mig att börja hata mig själv.

Det glömmer jag aldrig.

Det förlåter jag aldrig.

Av Erik Eliasson 14 okt 2003 20:57