Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Poesihörnan 2: strof och versmått

Flera grundbegrepp, åter behandlade utan jäkt!

----------------------------Inledning-----------------------------

Förra gången kämpade vi med begreppen "poesi" och "vers". Den ronden vanns på poäng kan vi väl säga. Men striden är inte över! Enligt rubriken är dagens ämnen "strof och versmått". Men för att nå fram till dem måste vi ta ytterligare ett litet nappatag med den besvärliga besten "vers"!

--------------------------Själva artikeln--------------------------

Alltså "VERS" igen då. En kombinerad repetition och fördjupning: Att "skriva på vers" är, aningen förenklat, att avsluta textrader av någon annan anledning än att de fysiskt tar slut; man vill framhäva ett visst ord i slutet av en rad eller i början av en annan. Så här t.ex. i "Atis och Camilla" av Gustaf Philip Creutz:

Jag sjunger om den eld, som plågar och förnöjer,
då han sin första makt i unga hjärtan röjer.
Du ömhet, gudakraft, som världens vällust gör,
kom, liva upp min vers och mina sinnen rör!

Om ni läser de tre första raderna högt med rytmen: ta-tá, ta-tá, ta-tá, mkt kort paus ta-tá, ta-tá, ta-tá, ta. så gör ni säkert spontant en liten paus efter sista ordet i rad ett och två. Effekten blir att ni liksom suger ut det "gottaste" ur orden "förnöjer" och "röjer" innan ni fortsätter med nästa rad. Med "det gottaste" menar jag här både det vackra i språkljuden OCH betydelsen i respektive ord.

Om ni fortsätter att läsa högt kommer ni säkert att göra en lika lång paus efter tredje raden. Men den pausen gör ni inte för att suga på ordet "gör". Det ordet har nämligen ingen större vikt i dikten jämfört med orden "förnöjer" och "röjer". Den pausen gör ni för att framhäva första ordet i sista raden: "Kom". Poeten har nämligen medvetet skrivit rad ett, två och tre sådana att första ordet i de raderna inte betonas när man läser. Och nu, inför rad fyra har därför ett slags rytmisk spänning byggts upp som når en topp och samtidigt förlösning i "Kom, …" som därför läses med det överraskande mönstret: TÁ! ta-ta-tá, ta-tá, mkt kort paus ta-tá, ta-tá, ta-tá.

Det där var alltså ett exempel på hur man kan göra när man "skriver på vers". Nu gäller det dock att vara klar över några saker innan vi går vidare och kommer in på vad som menas med "strof" och "versmått": Ordet "vers" har, som vi begripit vid det här laget, en viss bestämd betydelse i sammansättningen "på vers". Men ordet "vers" betyder också, när det används enskilt, dels text skriven med hjälp av versrader, dels varje rad i en dikt skriven "på vers" !

Konstigt men sant. När ni hör ordet vers tänker ni kanske på Evert Taube-melodier eller andra visor. Dessa har ju verser. I visor är "vers" en grupp textrader som sjungs till en viss melodi. Sedan tar man samma melodi igen men sjunger ny text, en ny vers. Men när det gäller högLÄST poesi utan musik så är "vers" samma sak som "versrad", och dessutom en generell benämning på sättet att skriva texten. Ni hänger med?

-----------------------------Strof----------------------------------

Någon undrar kanske vad en grupp textrader i läst poesi kallas, som i Creutz dikt ovan, om det inte kallas vers. Det kallas, STROF, det första av dagens två nya ord alltså. Mer om detta nedan.

----------------------------Versmått------------------------------

Anledningen till att jag bredde ut mig en del om ordet "vers" ovan är den att VERSMÅTT, dagens andra nya ord, i sin enklaste form, alltid säger något om hur lång en "rad", alltså en "vers", ska vara. Därav ordet versMÅTT. Dessutom kan versmåttet säga något om hur rim och betoningar ska/bör användas, men det är inte alltid fallet.

--------------------------Strof OCH versmått---------------------

Däremot säger versmåttet alltid något om huruvida man ska skriva STROFISKT, alltså med hjälp av tomma rader som delar in det som skrivs i grupper eller om man bara skriver på, rad på rad, utan att dela upp texten på något sätt. Om man ska skriva strofiskt anger versmåttet också hur många verser rader varje strof ska ha. Samt i, vissa fall, hur många strofer det ska vara.

Nu två exempel på versmått. Ett enkelt och ett lite svårare. Först den enkla:

HAIKU. I en haiku bestämmer endast två saker VERSMÅTTET:
a "Stroffaktorn": det ska vara en enda strof och den ska ha tre rader.
b "Radlängdsfaktorn": första och sista raden ska ha fem stavelser. Mellanraden ska ha sju.

Det finns också vissa rekommendationer gällande ämnesvalet. Traditionellt ska ett naturelement finnas med någonstans i dikten. Som här i en haiku av Sonja Åkesson:

Blankvåtsvart brygga
Utsuddad gränsen mellan
moln och dimvatten

---------------------------Musiken i poesin-----------------------

Nu tror jag att många läsare tänker ungefär: varför ska man hålla på med sådant här? Definitioner av "vers", vad ska det tjäna till? För att inte tala om "strof" och "versmått". Mossigt strunt! Till dessa skulle jag, innan vi fortsätter, vilja citera ur Lars Holger Holms "Skrivguiden":

"Ett av skälen till att den traditionella lyriken så länge varit bunden vid regelbundna versmått, rim, alliterationer, och annat, är att dessa stimulerar och utvecklar våra musikaliska anlag…"

Nu var det ett svettigt ord med där, "alliterationer", men om vi bortser från det för tillfället så… Ja, ni förstår? Det finns skäl till att intresse sig för versmått och liknande!

--------------------------Mer om versmått-----------------------

Nu till det andra, lite svårare, versmåttet:

BLANKVERS. Detta versmått är främst känt för att Shakespeare skrev sina pjäser på blankvers. Vi ska inte behandla dessa i dag som tur är utan i stället titta på vad som bestämmer versmåttet för traditionell blankvers.
a Den har fem betoningar per rad enligt följande mönster: ta-tá, ta-tá, ta-tá, ta-tá, ta-tá, ta.
b Det behöver inte nödvändigtvis vara just elva stavelser, det kan vara lite fler, men det bör ändå, helst, vara fem BETONADE stavelser per rad.
c Den är orimmad och inte strofisk: man bara skriver rad efter rad tills man känner sig klar.

Ett pedagogiskt exempel av Alf Henriksson:

Det här är tekniskt sätt en skaplig blankvers.
Den låter enkel, osökt och naturlig
och har i alla fall poetisk verkan
ifall den deklameras med förstånd.

----------------------Och nu: "Vers" igen!--------------

Henriksson pratar om "poetisk verkan". Vad menar han? Just när ni trodde att ni helt förstått vad som menas med "vers" måste jag nu komplettera med Henriksson egna ord ur början till förordet på hans "Verskonstens ABC":

"Vers är ord som har ordnats till något slags melodi.
Melodi är rytmer och klanger som återkommer."

Nu är inte det där någon absolut sanning bara för att Alf Henriksson säger det. Men vad han säger är onekligen en viktig DEL av sanningen om vad "vers" är. En delsanning som jag inte vill undanhålla er. Det var också av detta skäl som jag i början skrev att det är en aning förenklat att säga att det blir vers när man delar in text i rader innan de tar fysiskt slut. Men nu åter till blankversen:

------------------------Versmåttsfinal-------------------------

Henrikssons påstående, att hans vers är tekniskt skaplig kan kontrolleras genom att man läser högt i den här stilen:
Det HÄR är TEKniskt SÄTT en SKAPlig BLANKvers, och så vidare.

Man märker då att då att alla rader är just tekniskt perfekta enligt "punkt a" ovan. Men konstnärligt är de ju inte särskilt upphetsande.

Bättre då början av Harry Martinsssons rymdepos "Aniara":

Den tomma och sterila rymden skrämmer.
Glasartad är dess blick som omger oss
och stjärnsystemen stå orörligt stilla
i skeppets runda fönster av kristall.

Men, säger kanske någon som försökt läsa ovanstående rader högt. Här kan man inte betona fem gånger per rad. Jo i första raden kanske, men de andra raderna har väl färre betoningar vid vettig högläsning?

Jo visst! Eller? Harry Martinsson är modernist och väl knappast intresserad av uråldriga versmått? Men läser man ett längre avsnitt av Aniara märker man att det faktiskt är blankvers, fritt behandlad, men ändå blankvers, som hela tiden ligger bakom texten. Ligger i bakgrunden som en slags teaterfond, mot vilken texten "spelas upp".

Välkomna att i ett kommentarfält skriva in ert eget förslag till hur de fyra raderna ur Aniara lämpligen ska läsas! Skriv obetonade stavelser med små bokstäver och betonade med stora bokstäver.