EU och det forna Jugoslavien

När Jugoslavien bildades efter det andra världskriget var det en rad olika nationalstater som fogades samman till en. Under Titos ledning skapades en kommunistisk stat där de nationella och kulturella särdrag som tidigare präglat de olika staterna på Balkan undertrycktes. Tidigare motsättningar och skillnader skulle glömmas, man skulle lära av historiens misstag och kunna leva som bröder och systrar, sida vid sida. Det fanns inte längre några serber, några kroater eller bosnier, bara jugoslaver. I viss mån lyckades också detta, och så länge Tito var i livet lärde sig de uppväxande generationerna att leva med de andra och betrakta dem som medborgare i ett gemensamt Jugoslavien. Hur djupt detta bortträngande av de nationella särdragen och glömmandet av de gamla motsättningarna egentligen sträckte sig såg vi först efter Titos död. Med facit i hand är vi nog överens om att det kommunistiska projektet Jugoslavien inte lyckades särskilt väl i sina anti-nationalistiska strävanden.

Även på andra håll i Europa skulle man lära sig av historiens misstag. Den tyska nationalismen skulle kuvas en gång för alla. Det ockuperade Tyskland delades mellan segrarmakterna. Även efter ockupationen delades Tyskland mellan öst och väst. Inget nytt stortyskland skulle kunna resa sig ur askan. Som ett led i strävandena efter att säkra en evig fred i Europa bildades efter kriget den tysk-franska kol- och stålunionen, där de berörda länderna gemensamt reglerade sin kol- och stålindustri för att förhindra framtida rustning. Denna kol- och stålunion utvidgades sedermera till ytterligare samarbetsformer och fler länder och kom att benämnas den Europeiska Gemenskapen EG, det som vi idag känner till som EU.

Både EU och Titos Jugoslavien är antinationalistiska projekt som började byggas upp efter det andra världskriget med det primära syftet att förhindra krig mellan tidigare av tradition stridande parter. Förutsättningarna för aggressiv nationalism skulle dras undan genom utplånandet av kulturella särdrag hos de olika folkgrupperna och skapandet av gemensamma institutioner. Under Titos regering hårdlanserades begreppet "jugoslav" bland de tidigare bosnierna, serberna och kroaterna med flera. Hos oss uppe i norr är det numera "europé" som man ska vara. Att vara svensk är fult, och motståndare till den europeiska unionen stämplas som "europafientlig" eller "europahatare" dessutom ofta med tillägget nazist eller vänsterextremist beroende på vem som uttalar sig. Den som inte stöder EU-projektet och dess yttringar är nämligen, enligt förespråkarna, en motståndare till hela fredstanken, och i förlängningen en förespråkare för de ideologier som kol- och stålunionen skapades för att förhindra.

Det är trist men föga förvånande att diskussionen, i de få fall det blir en sådan, förs på en så här generaliserande nivå, men så är det ofta när man rör sig på den politiska korrekthetens arena. EU och dess bakomliggande tankegångar är nämligen bland det mest politiskt korrekta vi har idag, på båda sidor om den politiska mittlinjen.

När Tito dog började det Jugoslaviska samhället knaka i fogarna. Det saknades en kompetent ledning som kunde ta vid där den store partisanledarens bana slutat och välfärdsstaten började sakta vittra sönder, med ekonomiska svårigheter och sociala oroligheter som följd. Under dessa förhållanden blossade de etniska spänningar och urgamla motsättningar som kommunistregimen undertryckt, upp igen med förnyad styrka. Fortsättningen känner vi alla till, blodigt inbördeskrig och etnisk rensning, med grymheter i en omfattning som vi inte sett i Europa sen just andra världskriget.

Också på andra håll där man med överstatliga projekt försökt undertrycka nationalstaterna har nationella strömningar blommat ut i sin mest osympatiska skepnad sedan det stora projektet rasat samman. Tydligast är kanske exemplet Sovjetunionen. Ännu i dag rasar strider i republiken Tjetjenien i Kaukasus.

Efter alla dessa exempel som historien visat oss efter det andra världskriget undrar man om det inte är lite naivt att fortfarande tro på att lösningen på den problematik som ledde till de båda världskrigen, finns i stora politiska organisationer och utplånande av nationella och regionala särdrag? Är en Europé mindre benägen att mörda sina grannar än vad en svensk, en tysk eller en fransman är?

Självklart var det nationalismen i dess mest vulgära och aggressiva former som ledde fram till både det första världskriget och de fascistiska diktaturer som startade det andra. Men en fredlig framtid säkras knappast genom nationalstaternas utplånande.

Nationalstaterna började växa fram i Europa på 1600-talet, men blev inte ideologiskt betydelsefulla förrän i samband med den franska revolutionen i slutet på sjuttonhundratalet och den republikanska broderskapstanke som där framfördes. I och med de därpå följande napoleonkrigen spreds den nationalistiska tanken över hela Europa och bidrog till uppgörelsen med det gamla ståndssamhället. Också i modern tid har nationalismen varit en av flera radikala drivkrafter bakom till exempel koloniernas frigörelse. Folk i av de europeiska imperialistmakterna koloniserade områden tog till sig de nationalistiska tankegångarna från Europa och byggde på så sätt upp ett självförtroende och ett självmedvetande som i förlängningen hjälpte dem att bryta sig loss från sina kolonialherrar. Gandhis ickevåldsuppror mot det brittiska imperiet är ett av många exempel på sådana nationalistiska rörelser. Det var först i samband med imperialismens epok i slutet av artonhundratalet och den nationalromantiska våg som drog över Europa som nationalismen antog den konservativa skepnad som sedermera skulle omvandlas till fascism och nationalsocialism, med förödande konsekvenser för mänskligheten.

Att bekämpa nationalsstaterna i syfte att bli av med den aggressiva, snedvridna nationalismen är meningslöst. Ultranationalismen frodas i tider av osäkerhet och brist på personligt inflytande för individen. EU-medlemskapet innebär bådadera för majoriteten av det svenska folket. Den nya rollen som europé känns främmande för många, samtidigt som makten flyttar sina korridorer allt längre bort. Det som krävs för att bekämpa den extrema nationalismen och dess yttringar är utökat regionalt självstyre, en levande och mångfacetterad kultur samt ett mer direkt inflytande för medborgarna i det politiska livet!

Självklart ska vi utveckla långtgående internationellt samarbete, men det ska vara ett samarbete som stimulerar mångfald och inte likriktning. Dessutom bör det röra sig om samarbete i ett globalt perspektiv och inte inom ramen för ett överstatligt projekt enbart i Europa.

Av Lars Johansson 04 okt 2003 12:11