Punkarnas Mecka

"I love the punks" säger taxichauffören när vi åker mot järnvägsstationen efter fyra dagars punkfestival. Han berättar att folk ofta frågar honom om han inte tycker att det är otrevligt att den lilla pittoreska kuststad där han bor en gång årligen invaderas av punkare från hela världen. "Nej", svarar han då, han tycker det är underbart, och har en lång utläggning om att punkarna är alltifrån journalister till hjärnkirurger.

Han berättar om en gång när han fick fel på bilen mitt under pågående festival. Han hade gått ut och undersökt vad det var för fel men kunde inte komma på vad det var. Medan han stod och kliade sig i huvudet hade några förbipasserande punkare stannat till och frågat om han behövde hjälp. Han förklarade vad som hade hänt och en av dom förstod genast vad som blivit fel. Han krälade in under bilen och åtgärdade felet. Tydligen arbetade han som bilmekaniker.

Överhuvudtaget verkar de av lokalbefolkningen som vi träffar nöjda med punkarnas närvaro i den lilla staden en förlängd helg om året. Överallt möts man av leenden och uppmuntrande tillrop. Vid ett tillfälle dök en äldre gentleman i beige trenchcoat upp från ingenstans och började spela skedar och sjunga "Oh when the saints go marching in".

Det handlar om "Holidays-in-the-sun-festivalen" döpt efter Sex Pistolssången med samma namn, antagligen ironiskt eftersom festivalen hålls i Storbritannien… i Morecambe, nordvästra England, ett Mecka för punkälskare. Från hela världen strömmar de till, främst från Europa, men även så långt bortifrån som Förenta Staterna och Japan. Klädda i skotskrutigt, nitar och läder, med uppåtstående och spretande hår i alla möjliga färger kommer de för att lyssna på punkmusikens giganter, gamla som nya.

Till skillnad från de typiska festivaler vi är vana vid här hemma i Sverige så är "Holidays-in-the-sun" helt inriktad på musiken. Konserterna äger rum på olika inomhusscener skilda från varandra, så något egentligt festivalområde är det inte tal om. Någon riktig festivalcamping är det inte heller frågan om. Boende ingår inte i biljettpriset utan får ordnas av besökaren efter eget huvud. Många campar, medan andra, vilket inte är så konstigt med tanke på festivalens höga medelålder, väljer dyrare men bekvämare alternativ; husvagnscamping, bed and breakfast eller hotell.

Punken, i sin brittiska tappning, har funnits sedan mitten på sjuttiotalet. 1977 är det år som brukar nämnas som punkvågens kulmen. I den vevan blev band som Sex Pistols och The Clash kända för en bredare allmänhet och punkkulturen fick stort genomslag bland ungdomar, både inom och utanför Storbritannien. I Sverige hade vi band som Ebba Grön och KSMB och på liknande sätt uppstod lokala punkscener över hela Europa och världen. I början var punken mest en oorganiserad protest mot samhället och mot det rådande musiketablissemanget. I början av åttiotalet, när det mediala intresset för punken hade svalnat började rörelsen tydligare definiera sig själv gentemot andra genrer. Från att ha varit en yvigt spretande protest mot allt gammalt fick den mer prägeln av en alternativ ungdomskultur. Som sådan har punken fortsat att leva, ibland i rampljuset, mesta delen av tiden utanför. De gamla banden spelar än, och nya uppstår hela tiden. Det ordnas konserter, ges ut tidningar och görs hemsidor. Punken är minst lika levande idag som för tjugo år sedan, även om den kanske har en något annan karaktär idag. Att punken ändå i högsta grad lever och frodas märker man på en festival som "Holidays-in-the-sun".

"Holidays-in-the-sun" är en väldigt åldersblandad festival. Hit reser alltifrån gamla rävar som var med när det begav sig, under den första punkvågen på sjuttiotalet, och således är i fyrtioårsåldern eller äldre, till färska punkare i tonåren som lyckats spara ihop till sin första utlandsresa. Allihop förenas de emellertid av ett genuint och varmt intresse för punkmusiken.

Kanske är det dessa två faktorer, den stora blandningen av åldrar och det genuina musikintresset, som gör att "Holidays-in-the-sun" är en så pass lugn festival. Det är få incidenter och man ser överhuvudtaget till väldigt få poliser och ordningsvakter, vilket kanske är förvånande med tanke på att punken är en aggressiv musikstil. Kanske har den brittiska polisen lärt sig från erfarenheter längre tillbaka i tiden, de var ju i Storbritannien som punkrörelsen föddes, och väljer att hålla en låg profil. En strategi som tycks bära frukt.

Festivalen har arrangerats åtta år i rad, denna var den åttonde och sista festivalen. De flesta åren har den hållits i Morecambe, men några av gångerna, bland annat 2002, hölls den i Blackpool. Den allmänna uppfattningen bland besökarna tycks vara att Morecambe är att föredra. Blackpool är för stort och bullrigt, dessutom hölls festivalen inomhus, med alla scener under samma tak, vilket medförde att ölen måste inhandlas där, till ockerpriser. Även om "Holidays-in-the-sun" är en lugn festival ska vi inte göra oss några illusioner om mängden öl som konsumeras.

En av årets huvudattraktioner var det engelska, smått legendariska, punkbandet Cock SParrer, som hållit igång sen 1972. Cock SParrer hade sin enda konsert för året, och, vad det verkar, sin sista spelning någonsin. Som det alltid blir på konserter där en månghövdad publik sjunger med i varenda låt så var stämningen på topp. När de avslutade med sin största klassiker "England belongs to me" som finns med på alla punksamlingar som getts ut skulle jag tro lyfte taket. Det är en syn att se så många unga och för all del även äldre rebeller gå igång På ett framträdande av fem feta medelålders farbröder.

Men det är också en av poängerna med "Holidays-in-the-sun", tycker åtminstone jag. Vi som var för unga eller inte ens födda på den tiden när det begav sig då det var "på riktigt" som de åldrade veteranerna hemma i Sverige säger med en nostalgisk tår i ögonvrån har en chans at se de gamla hjältarna själva. Och för de äldre är det nog också ett kärt återseende. Många av banden har haft återföreningsspelningar eller till och med återbildats i samband med festivalen, efter tio-femton års tystnad.

Ett sådant band är The Adicts, som också spelade på årets festival. Deras A Clockwork Orange-inspirerade galenskapspunk gjorde stor succé. Detta inte minst på grund av att frontmannen i ett annat legendariskt punkband, Toy Dolls, numera agerar basist i The Adicts. I sina vita clockwork orange-utstyrslar, med plommonstop på huvudena filmen A clockwork orange, regisserad av Stanley Kubrick, efter en roman av Anthony Burgess, har vunnit stor popularitet inom delar av punkkulturen och är liksom punken fortfarande i högsta grad levande efter tjugo år och med sångaren monkey på sedvanligt sätt utstyrd till en ond joker genomförde de en färgsprakande show med ballonger, glitter och girlanger. Kanske inte helt likt vad en oinitierad förknippar med en punkkonsert.

En annan stor artist som uppträdde på festivalen var den irländske sångaren och låtskrivaren Shane MacGowan, berömd från sin tid som frontman i folkrockbandet the Pogues. Shane MacGowan var för min egen del ett minst lika stort dragplåster som de övriga banden. The Pogues slog igenom i början av åttiotalet och gjorde stor internationell succé, de spelade rockinfluerad folkmusik med hårdföra texter från samhällets baksida. The pogues kom att bli stilbildare för en genre som blandar folkmusik med hårdare musikstilar, till exempel punk, i USA har det blivit särskilt populärt. På Holidays In The Sun hade man en av kvällarna en speciell scen för just sådan blandningsmusik, "celtic night" kallade man den, och förutom Shane MacGowan, som var höjdpunkten, kunde man se band som de skotska Real McKenzies och norska Greenland Whalefishers. Pogues kunde emellertid inte hålla ihop, främst på grund av MacGowans självdestruktiva leverne och 1991 lämnade han bandet. Pogues fortsatte utan honom men blev aldrig detsamma utan honom. Shane MacGowan själv fortsatte med sin musikkarriär och har släppt några soloskivor. Dessvärre fortsatte MacGowan även med sitt destruktiva leverne och följderna av detta fick vi beskåda på festivalens "Celtic Night".

Det var en härjad man som intog scenen, mer en fyrtio minuter för sent. Hans kompband, the popes, gjorde sitt bästa för att underhålla den fullsatta och missnöjda publiken under väntetiden. Ett otacksamt slit, alla var där för att se Shane. När den gamle rockhjälten slutligen gjorde entré visste jublet inga gränser. Konserten som sådan var väl inte särskilt lysande. Shane satt på en pall under hela framträdandet och flera gånger glömde han bort sina egna texter. Efter konserten har jag undrat om folk numera ser Shane MacGowan för den store låtskrivare och sångare han varit, eller för det vrak som han förvandlats till.Hans destruktiva livsstil har närmast blivit mytförklarad. En myt som håller på att ta död på honom själv. Men eftersom "Holidays-in-the-sun-festivalen" i mycket handlar om att kunna se gamla hjältar som man var för ung för när det begav sig, så är jag ändå glad att ha sett Shane MacGowan i livet, även om jag sörjer att det kanske inte är för så länge till.

Årets festival var visserligen den sista. Men taxichauffören i Morecambe behöver inte misströsta. Redan nästa år kommer en uppföljare, som arrangörerna lovar ska bli till och med bättre än "Holidays-in-the-sun". Vi får väl se. Men säkert är att punken lever och att den kommer att invadera den engelska västkusten igen. Och jag kommer att vara där.

Av Lars Johansson 30 sep 2003 12:45