Om en bandspelare

stereodåren

Det var en gång en pojke. Pojken bodde i en småstad, levde i sin egen värld och kände sig missförstådd. Pojken bodde tillsammans med sin syster och sina föräldrar i ett radhus i småstaden. Systern var några år äldre och var fältbiolog. En måndag när pojken som vanligt låtsades vara sjuk för att slippa gå till pianolektionen damp det ner en tidning i brevlådan. Tidningen hette Ny Musik och var adresserad till systern. Pojkens skivsamling bestod vid den här tiden av två LP-skivor med The Beatles och en med Sveriges jazzband. Pojken bläddrade igenom tidningen. Den innehöll ett längre reportage om Rolling Stones, en recension signerad Kjell Alinge av deras skiva Goats Head Soup ett namn som pojken kände igen från radioprogrammet pop-73 och ett test på en stereoanläggning. Stereoanläggningen hette Philips jet-set och såg väldigt fin ut. Pojken som ditintills mest hade dagdrömt om plastmodeller av olika stridsflygplan och deras fullskaliga motsvarigheter läste igenom testet.

Stereoanläggningen verkade vara ett mindre tekniskt underverk: två hörtelefonutgångar, låsbart lock, omställbara diskanthögtalare och en skärm som visade alla
funktioner som var igång. Pojkens dagdrömmar växlade spår i ett nafs. Pojken hade i sin favorittidning Svenska Mad läst en artikel med titeln "Allt för stereodåren". Pojken lovade sig själv att från och med nu alltid vara en stereodåre. Pojken förklarade vikten av musikaliska intryck i naturtrogen återgivning för sina föräldrar och påpekade samtidigt att allra närmast den s k verkligheten kom nog det ljud som strömmade ut ur högtalarna på Philips jet-set med en styrka av 2 x 20 watt sinus.

Någon månad senare kom pojkens pappa hem från en arbetsresa till göteborg. Till pojkens stora glädje hade pappan med sig en stereoanläggning. Som smolk i bägaren stod det Ferguson på den. Pojken läste igenom broschyren som föjde med och gladdes åt att den trots att den saknade jet-sets sobra elegans iaf var på 2 x 25 watt sinus. Pojken lade på en av sina Beatles-skivor: Cant buy me love, Paperback-writer och I shouldve known better with a girl like you. så om bara författaren lyckas få en kioskvältare utgiven kan nostradamus slänga sig i väggen. Pojken tyckte det hela lät mumma, speciellt i dom medföljande hörtelefonerna som pappan lyckats få med på köpet.

Hädanefter hette pojkens favorittidning Radio & Television, som tur var fanns den på skolbiblioteket. Så istället för att bli slagen av sina elaka klasskamrater för att pojken läst på till något prov kunde rasterna tillbringas med att läsa tidningens tester och annonser. Pojken hade redan förstått att en riktig stereodåre föredrog rullbandspelare framför nymodigheten kassettdäck. I sin favoritbutik Norlanders radio & TV hade pojken spanat in en rullbandspelare av märket Akai. Den kostade 895 kronor, hade högtalare i gavlarna och en inbyggd förstärkare på 2 x 7 watt sinus. Pojken kom senare i livet alltid att bli besviken när han tittade i en ny upplaga av Pelle Holms Bevingade Ord och fann att "Mamma, om jag går på chalmers är jag för fin för att jobba på Norlanders då?" fortfarande inte kommit med. här har nog nostradamus fortfarande en viss chans. Pojken visste visserligen att en riktig stereodåre inte nöjde sig med mindre än en Revox A-77 och helst då en studiomodifierad sådan. Men den fick anstå till pojkens sinnrikt konstruerade stryktipssystem inbringat dom erfoderliga tretusen kronorna.

Så en ovanligt lycklig skoldag fri från både gymnastik, träslöjd och prov läste pojken det sprillans nya numret av R & T. Speciellt tre annonser fäste sig i minnet. En gjorde reklam för en svensk förstärkare tillverkad av statsföretaget Sonab. Den hette R-4000 och hade speciellt två förtjänster förutom det värmeelementslikande utseendet: sten broman ägde ett exemplar och man kunde köra över den med en bil. Och inte nog med det, den utlovades fungera efteråt. Om man hittade nåt ställe att sticka in nätsladden i vill säga. Den andra annonsen föreställde en Technics-610 och hade rubriken: "Klart att ett kassettdäck ska se ut så här!". Det säregna med utseendet var att man stoppade i bandet på apparatens topp och skruvade på rattar, tryckte på knappar och ställde om vipp-omkopplare på fronten. Pojken undrar fortfarande om ordet "frontmanövrerat" finns med i SAOL. Den tredje annonsen gjorde reklam för en stereobutik i stockholm. En grovarbetare redogjorde för vilka stereoapparater han köpt in när han sålt sin Volvo för 25000 kronor. Han berättade också om arbetskamraternas gliringar "ta semester på skivtallriken i sommar!" och avslutade stilmässigt med: "det blev några tusen över att åka taxi för." Pojken var från och med nu besluten om att om han så sålde sin Rolls Royce den han var fast förvissad om att han skulle köpa när han blev rik så skulle en R-4000 fortfarande vara hjärtat i stereoanläggningen och det frontmanövrerade Technics-610 sköta kassettbandspeleriet. några månader senare lyckades pojken övertala sin pappa att följa med till Norlanders. Pojkens mamma har i ett svagt ögonblick lovat sin gosse att han ska få en ny LP-skiva varje vecka om han fortsätter att gå på pianolektionerna. Pojkens intresse för stereoprylar överstiger vid denna tid hans musikintresse även om det senare är på kraftigt uppåtgående efter att han hört rock & roll med Lou Reed på pop-74. Pojken förklarar för sin pappa att man redan under två termimers pianospelande har sparat in 5 kronor om man köper ett Technics-610 för 1095 kronor och tio Maxell-UD C-90 och lånar skivor av sina kompisar som man spelar in dom. pojken undanhåller det faktum att han dels saknar kompisar, dels bara måste köpa in Lou Reeds back-katalog, plus Sally Cant Dance som snart ska komma ut. Och så har pojken läst i Ny Musik om ett band som heter Velvet Underground. På Norlanders fastnar pojken framför den åtråvärda Akai-rullbandspelaren men affärsinnehavaren herr Arne själv lyckas med sin välsmorda försäljarkäft och sin missriktade empati övertala pappan att ett kassettdäck är en bättre investering för framtiden.

Nu, 28 år senare undrar gossen fortfarande vart den där rullbandspelaren tog vägen.

Den pinsamma kassettbandspelaridén

28 år har förflutit. Pojken är fortfarande en pojke, om än tunnhårig. Pojken har lyckats gå ut chalmers, om inte på rekordtid så iaf med betryggande avstånd till dr Mombasa och Horst i kiosken. På sin fritid jaja, på sin tid dårå brukar pojken ibland sysselsätta sig med att försöka passa ihop lämpligt utvalda studieavbrott så att studietiden ska bli 9.82 år. Att medelbetyget är 3.141592654 har han redan fixat till genom att först ha betygsgraden godkänd som okänd parameter. I pojkens fortfarande egna värld har nämligen cheferna på Mc Kinsey humor. Att Göran Persson har det är pojken säker på, däremot har han inte speciellt höga tankar om vad man minns efter en mer än 30 år gammal utbildning från kemiteknisk linje på gymnasiet. Pojken har även lyckats skaffa några kompisar. Henrik, Håkan och Marcus. Samtliga stolta ägare till både R-4000 och bilar. Även Jakob, en kille som pojken träffar regelbundet har en R-4000. Och Krille, en gammal elev från pojkens tid som lärarvikarie har också en. Krille är något av pojkens idol sen han vunnit ett tio-kronors backgammonparti där dubbleringstärningen snurrades upp till 128 och Krille slog pojken med en backgammon. Krille som är utrustad med stor psykologisk blick, humor och hygglighet genomskådade pojkens "sen, nån gång, när jag blir rik", ackorderade ner vinsten till 2000 spänn varpå dom gick ut på krogen och festade upp summan.

Av Carl johan Mårtensson 30 sep 2003 15:22