Värdelösa barn

Nu är det ett tag sedan jag fick en riktig utskällning av en vuxen person, men jag kommer ihåg hur det är. Det är bland det värsta jag vet. Aldrig känner man sig så liten, obetydlig, oälskad och korkad som när en vuxen, speciellt om det är någon man känner, skäller ut en ordentligt.
Jag säger inte att man inte ska skälla på barn och unga, jag undrar bara om det är rätt att alltid göra det på ett sätt som gör att det blir omöjligt att säga emot för att gråten stockar sig i halsen. Dessa utskällningar blir ofta överdrivna och fyller inte sitt egentliga syfte, att tillrättavisa.

Jag vill minnas att när jag fick skäll på dagis så hade alltid den fröken som läxade upp mig en bestämd mening om vad som hänt. De lyssnade aldrig på mig när jag skulle förklara varför jag gjort något, eller att jag överhuvudtaget inte gjort något. De tokskällde helt enkelt. Det gjorde jävligt ont. Det gör jävligt ont när jag utsätts för detta än idag. När de inte lyssnar på vad man har att säga till försvar känner man sig som en liten skit, man börjar själv att för en liten stund tycka att man är helt värdelös och man blir övertygad om att ingen i hela världen älskar en. Det där är inga överdrifter. Det är i alla fall så jag känner mig.

Det värsta är övertrampen som vuxna ofta gör i utskällandet: istället för att sluta när barnet insett vad han/hon gjort för fel så fortsätter skällandet långt vidare, tills det inte fått någon annan effekt än att framkalla ovanstående känslor. Vad är det för vits med att få ett barn att känna sig värdelöst?

Jag skriver inte detta för att skälla på vuxna människor i allmänhet, men om ni känner igen er och tror att ni kan vara skyldiga till diverse övertramp så läs det här. Jag minns nämligen fortfarande hur allt sådant här påverkade mig och hur det ofta kändes, och fortfarande kan kännas. Ni måste inse att ni har en viss makt över barn och att de ser upp till er. Att bli fullständigt nertryckt av någon man ser upp till och ser sig själv som underordnad är jätte jobbigt. För mig var det och är till viss del fortfarande på det viset. Det har alltid känts jätte jobbigt att bli utskälld, ofta för saker man var oskyldig till eller som den vuxna ifråga inte alls förstod orsaken till. Någonstans finns nämligen ett behov av att inte vilja vara till besvär och när man får de där jobbiga utskällningarna så känner man sig så fruktansvärt mycket till besvär och alldeles överflödig som människa.

Tyvärr kan jag inte förklara hur allt detta känns exakt, men det är riktigt jobbigt jag lovar. Det viktiga när man gjort något fel är inte att man har någon som står och skriker helt vilt. Det viktiga är att man får en sträng tillsägelse på ett lugnt och sansat vis och sedan en förklaring om vad man gjorde fel, varför det var fel och hur man ska göra i samma situation i framtiden. Sedan så är det självklart så att man måste kunna visa känslor för barn och detta gäller även ilska och besvilkelse, men det gäller som sagt att iaktta största möjliga försiktigthet.

Slösa med beröm och snåla med bestraffningar!

Av Ylva Kvamme 29 sep 2003 16:05