Anna Lindh - en modern renässansmänniska

Tomhet, vrede och en känsla av overklighet. I dag sörjer en hel värld de tragedier som utspelats den 11 september. Den 11 september har för tredje gången i världshistorien blivit symbolen för hur bräckligt, skört och ömtåligt det fria och demokratiska samhället är.

I Chile den 11 september 1973 störtades Salvador Allende och militärjuntans skräckvälde inleddes. 3000 människor mördades, torterades ihjäl eller försvann under general
Augusto Pinochets diktatur. I USA den 11 september 2001 dödades 3000 människor i brutala terrorattacker vars ögonblicksbilder av mänsklig skräck världen aldrig kommer att glömma. I Sverige den 11 september 2003 dör en av
Sveriges allra mest älskade politiker, vår utrikesminister Anna Lindh, i sviterna efter en bestialisk knivattack på det fashionabla varuhuset NK mitt i Stockholm.

Vart är världen på väg? Hur kunde Anna Lindh som med sin
sprudlande entusiasm, livsglädje och livliga utstrålning att politik faktiskt kan förändra bara ryckas bort så snabbt ifrån oss? Kanske blir mordet på en av Sveriges bästa politiker någonsin ett brutalt uppvaknande om att vi inte längre lever i någon Sörgårdsidyll. Kanske kommer vi
svenskar först förstå Anna Lindhs storhet efter att ha tagit del av omvärldens massiva respekt, beundran och förtroende för henne. Kanske visar vi först vår uppskattning för de riktigt stora medmänniskorna när det är för sent.

Anna Lindh var verkligen värd att beundras inte minst för sin
varma personliga karaktär. Att kunna vara skärpt och professionell, men samtidigt oerhört omtänksam, snäll och sprallig. Hon var sinnebilden av den moderna renässansmänniskan som behärskar det mesta. Jag träffade henne de första gångerna under min tid som ordförande för Liberala Ungdomsförbundet
1999-2002. Hon var den socialdemokrat och svenska politiker som jag har beundrat allra mest. Jag brukade skoja om att om hela socialdemokratin varit som hon, då hade jag varit ursosse eller kanske att hon rent av
själv hamnat fel och borde ha varit follkpartist.

"Folkpartiätare" och det största hotet mot en borgerlig regering brukade vara andra epitet som luttrade äldre folkpartister tillskrev henne. Jag minns henne också som en
generös kvinnoförebild, som levde det liv jag som så många andra kvinnor drömmer om. Hon var exemplet på att det går att kombinera karriär, självförverkligande och familjeliv. Att kunna få allt ? utan att behöva välja bort något. Kort sagt det liv som män alltid kunnat leva.

Hon hymlade dock inte om kraven, svårigheterna och det ständiga skuldbeläggande av att inte räcka till. Som feministisk förebild är hon ovärderlig. Hon peppade
alltid unga kvinnor i politiken, oavsett partifärg. Efter debatter i radio, TV eller riksdagen fick jag ofta uppmuntrande ord och beröm från henne, även om vi inte hade haft samma åsikt. Hon förstod vikten av uppmuntran i
politiken. Vi brukade prata om skillnaderna av att vara ordförande för ett politiskt ungdomsförbund och att sitta i riksdagen. Jag minns speciellt en middag i våras på utrikesdepartementet, då hon tog mig åt sidan. Hon hade
sett mig i ett reportage på Aktuellt om att jag liksom många andra kvinnor upplevde riksdagen som ett gubbvälde. De handfasta feministiska råd jag
fick då av Anna Lindh, vis av egen erfarenhet, fick mig att återfå engagemanget, gnistan och kunna se framåt i politiken.

Jag minns också alla de gånger som jag skröt om henne utomlands. Lyckan att få berätta om vår fantastiska kvinnliga utrikesminister inför fackligt aktiva kvinnor i Zimbabwe. Att få skryta om henne inför kvinnorörelser i
Somaliland, Zambia eller andra länder där det knappt finns kvinnor med verklig makt i parlamenten alls.

Sverige kommer inte att förbli sig likt utan Anna Lindh. Hon hade kunnat prägla vårt land som första kvinnliga statsminister och förmodligen därefter haft en lång karriär i EU eller FN. Detta får vi nu aldrig uppleva. Sorgen försvinner inte över en natt. Men det enda vi kan göra i en sådan situation av sorg och vrede är att kämpa. Eller som Martin Luther King, den legendariske afroamerikanske människorättskämpen, uttryckte det så träffande "den dag vi slutar att kämpa för det vi tror på, då har vi sålt ut vår själ". Och slutar vi att ta strid för det öppna samhället,
demokratin och friheten, då har vi givit upp allt som den enastående individen Anna Lindh stod för.

Av Birgitta Ohlsson 19 sep 2003 16:52