Bryggbröder

Två gamla gubbar satt på en ännu äldre brygga, med benen dinglande över kanten. Med en svag bris från västan och horisonten dallrande bortom ett öppet hav masserade livet liv i de båda stofilerna.

Den ene lät högra foten sväva över ytan - då och då, knappt märkbart, lät han stortån sjunka mot vattenytan, lämnande ett moln av ringar efter sig - och med slutna ögon verkade han kommunicera med någon icke närvarande. Han lät brisen rufsa sig trött i både skägg och hår.

Den andre satt med bägge fötter resolut nedkörda i det olivgröna vattnet. Hans vattenkammade hår satt som en hjälm på huvudet. Skägget, rakt och stelt hängde som en ridå från den beniga hakan. Glasögonen, stora men funktionsdugliga, var uppkörda på den bleka näsroten. Kläderna oklanderligt rena, strukna, ändamålsenliga.

Som två kontraster satt de där, vilket de ofta gjort och skulle göra, två motpoler fast ändå vänner.

- Du njuter inte, sade metafysikern.
- Vad vet du om det?, frågade fysikern.
- Jag ser din kropps samspel med naturen, eller snarare avsaknad av samspel, och sluter mig därför till att du inte njuter. Se på mig.
Metafysikern lät stortån återigen nudda vid vattnet - ringarna förökade sig försiktigt - och lutade huvudet försiktigt bakåt, öppnade munnen som han ville svälja solen och utstötte ett läte, vilket förmodligen skulle tolkas som njutningsfullt.

- Se på dig? Ha..., sa fysikern, ditt svammel har ingen verklighetsförankring. Dina teorier går inte att bevisa. Och det där att min kropp inte samspelar med naturen... Vilket nonsens!
- Förresten, kilade fysikern in, så njuter jag visst. På mitt eget korrekta, helt underbyggda sätt.

Sekund lades till sekund, tiden tickade, letande efter anledningar att göra något annat, roligare - fann dem inte. Solen tog ytterliggare ett trappsteg, snart Zenit.

- Vad tror du på egentligen?, frågade metafysikern.
- Tror på... Vad är det jag hör.
Fysikern hoppade till som om någon kört in en formelsamling i sidan på honom, men fortsatte obehindrat:
- Jag tror inte. Jag vet. Allt annat är slöseri med tid.
Kort, koncist, kompromisslöst.

- Men, sa metafysikern, även en fysiker måste väl tro på något. Jag menar, det måste väl finnas teorier, gud bevare oss, som är svåra att bevisa, men ändå skänker glädje åt en fundamentalistisk fysiker.
Ironin, svår att skönja bak ridåer av vackra ord, är aldrig längre än en mening bort. Inte ens för en metafysiker.

Tystnad. Vinden gästspelade med sus. En vilsen geting surrade förbi. Vattnet slog mot bryggstolparna.

- Nja, sa fysikern, visst kan det vara så. Men tro för dig är inte samma sak som för mig.
- Hur menar du då?, undrade metafysikern.
- Jo, fysikern fuktade sina stela läppar med toppen av tungan, om vi tänker oss mänskligt vetande - från tro till absolut visshet - som en tallinje, där 0 står mot att vi inget vet och 100 är lika med att vi är utom alla tvivel säkra på vår sak...

Fysikern gjorde en paus, sökte ögonkontakt med den blundande metafysikern för att se om denne följde med i resonemanget. En långsam nick fick duga som svar.

- ...då är min tro, ganska exakt, lika med 50 om inte mer, medan jag inte skulle ge dig mer än tio enheter.
- Varför då?
Metfysikern doppade alla tår på en gång. Ett tecken på irritation? Who knows.
- För att när jag tror, mässade fysikern, gör jag det på grundval av mina tidigare erfarenheter, mina erövrade kunskaper och med generationer av fysiker i ryggen. Du bara tror...

Tystnad - igen. Så var det ofta förresten, att de båda herrarna lät ordlösheten tala sitt tydliga språk, som om konversationen krävde kontinuerliga kraftansamlingar. De var ju ändå gamla.

- Du har kanske rätt i det du säger, sa metafysikern.
Hans vita bomullsskjorta hängde som på tvättlina över den brunbrända kroppen. Den gyllene ringen, som bedyrade evig kärlek till hustrun, glimmade ensam i lunch solen.
- Men faktum är, fortsatte han, att mina tankar och teorier är gränslösa. Jag kan tillåta mig att sväva iväg, förutsätta utan att förorätta. I tidens eviga öken är mina tankar endast några futtiga sandkorn.

Vad metafysikern ville ha sagt med det övergick fysikerns försiktiga förstånd, och så väl kände han sin vän att han visste att meningen skulle förbli meningslös, åtminstone för honom, så han lät saken bero. Det ligger väl i en metafysikers natur att framstå som en ytterst obegriplig och allmänt underlig person, funderade fysikern.

- Jag måste tillstå att det du beskriver, känslan av att låta tankarna löpa fritt utan kedjor som fjättrar dem vid det faktiska vetandets sanningskrävande stolpar, låter en aning lockande. Dock måste jag konstatera att ett liv dedikerat åt lagar och förordningar inom naturvetenskapen, och då främst fysiken, inte främjar dylika aktiviteter.

Metafysikern log inombords, för sådant ägnade han sig åt ibland, då han inte ville att någon skulle se. När hans gamle vän levererade sentenser av detta slag, fyllda av formella yttranden, visste han att fysikern längtade. Som för att understryka detta använde den gamle naturvetaren ordet aning, i sig inget kraftutryck, men i fysikerns sparsmakade beskrivningsarsenal var det sannerligen ett av de tyngsta.

En fiskebåt puttrade förbi, skepparen vinkade och styrde, ytterliggare en man med stort vitt skägg. Det var en sådan dag. De få molnen låg som små utdragna bomullstussar på den blå julihimlen. Vinden från väst fortsatte att hålla dem sällskap; med mjuka tag rullade den över vattnet och vidare förbi den, gott och väl, pensionsmässiga bryggan.

- Det är aldrig för sent, sa metafysikern.
- Med vad?, undrade fysikern.
- Med allt, fortsatte metafysikern, men i ditt fall tänkte jag främst på att låta tankarna löpa utan reprimander eller åthutningar från ditt sterila intellekt.
Fysikern drog distinkt upp sina fötter från det juliljumna vattnet. En reaktion så kraftfull, för att komma från honom vill säga, att den närmast stod att likna vid ett vredesutbrott. Metfysikern kände igen situationen från tidigare samtal då vännen brusat upp och lämnat honom vind för våg nere vid bryggan. Särskilt mindes han ett samtal om någon strängteori som skulle vara bron mellan de båda relativitetsteorierna och kvantfysiken, tydligen gick teorin under förkortningen TfA, vilket stod för Teorin för Allting, allt enligt fysikern förstås.
Han, fysikern alltså, var så exalterad att saliv tillsammans med en enorm mängd ord lämnade dennes mun allt medan armarna försökte illustrera de orden inte kunde.
Med en kommentar fällde metafysikern det träd av vrede som kom att falla över fysikern och lämna de båda på var sin sida av den flod som rinner mellan två trätobröder:
"Jaha, då gäller det att ha flera strängar på sin lyra."
Så visst kände han igen reaktionen.

- Jag vill prova med en gång, sa fysikern.
Det händer någon gång ibland att varat - det inneboende ögonblicket - verkar vilja spela oss ett spratt, kanske just för att vi inte skall somna till under vår vardagliga vandring här på jorden, funderade metafysikern. För detta var en sådan gång - sannerligen.
Fysikern formligen studsade på den bräckliga bryggan; varenda fiber i hans kropp tycktes vibrera, som om de under lång tid hållits under herrans tukt och förmaning och äntligen såg en chans till frihet.
Och jag som trodde att han skulle bli arg, så fel man kan ha, filosoferade metafysikern vidare. Nu står han här exalterad på gränsen till extatisk och vill at jag skall visa honom vägen. Det är aldrig för sent, som sagt.

Dofter från en annan del av världen, den av nybryggt kaffe och hembakta bullar, kom ridande på en östan som smugit sig på efter att solen passerat sin högsta punkt. De till åren komna, men av livet väl konserverade, vände blickarna mot bersån, som låg exakt i centrum på den kvadrat som utgjorde fysikerns tomtgräns. Mycket riktigt höll hans fru på att duka fin porslinet, eftermiddagskaffet var inte långt borta.

- Det är exakt 15 minuter kvar till kaffedags, fysikern konstaterade faktum efter att ha konsulterat klockan, hinner vi något innan...
- Jodå, vi hinner börja lite...
Med en vig manöver - inspirerad av de indiska mystiker som, under en stekande sol, dagligen utövar sin yoga vid Ganges stränder - lät metafysikern armarna lyfta kroppen från bryggan och han kom på fötter. Ett tiotal meter bort, stod hans obetydliga bil parkerad mellan två björkar, som aldrig skulle göra en fluga förnär.

Med ett knakande ljud lyfte metafysikern bakluckan och frigjorde två föremål, långa och bleka, för att sedan återvända till fysikern vars ansikte antagit en lätt röd nyans.

Panta rei, nog är det så alltid tänkte han och räckte ett spö till sin gamle vän.
- Nu skall vi meta!

Av Mikael Gustafsson 18 sep 2003 22:15