Är det här Sverige?

Det är landet där storstadsmänniskan förvånas över
att man redan några minuter utanför stan
kan blicka ut över åkrar och gärden och skogar
och röda stugor med vita knutar

Det är landet där man för inte så länge sedan
lämnade sin hemby med blandade känslor
av dåligt samvete
och längtan efter att vara en del av den stora världen
men istället hamnade i ett miljonprogram
där den nya tidens gemenskap
var att höra genom väggen
att grannen också tittade på Hylands Hörna
och troligen också hade dukat upp med TV-kanna
och smörgåstårta och kanske, kanske
också skulle följa uppmaningen
att gå till stora torget iklädd prickig slips
i massmedial manifestation

Det är landet där man inte ser någon anledning
att prata med sin granne annat än vid ett slumpartat möte
i hissen på morgonen
eller under vår- och höststädning i samfällighet

Mannen en trappa upp
som kallas Jesus och pratar med sig själv
för att ingen annan vågar
kan ligga död i badkaret en månad
utan att någon knackar på
för han brukar ju ändå aldrig öppna
och förresten luktar det ju ingenting
så han kan väl inte vara död?
Men å andra sidan har han sina fönster öppna
på vid gavel året runt

Det är landet där sandwichgenerationen oroar sig
för såväl sina barns framtid
som att se sina föräldrar åldras
och drabbas av den ena krämpan efter den andra
och höra dem säga att "jag vill inte vara en börda för dig"

Där finns rädslan att inte räcka till
bredvid tacksamheten att få vara frisk
och förhoppningen att inte hamna i en sjukhuskorridor
och kanske borde man sluta röka nu
när varningstexterna tar allt mer plats på cigarettpaketen?

Det är landet där Big Brother-Linda,
Robinson-Leif och Masterplan-René
engagerar mer
än kassörskan i snabbköpet på hörnet
som försöker dölja sina blåmärken på armarna
med långärmad tröja mitt i högsommarvärmen

Det är landet där varje lärare bävar
för den där oundvikliga stunden på föräldramötet
då det ska väljas föräldrarepresentanter
och tystnaden blir total
och alla stirrar ner i bänkarna
för man är ju så upptagen
med tvättider
och att få mat på bordet
och outsourcing på jobbet
och inte ännu ett åtagande
och är det ingen annan som kan offra sig för våra barn
den här gången?

Det är landet där avskaffandet av ett datum för kräftpremiär
ses som ännu ett tecken på att det finns allt mindre
att enas kring
vi som firar en nationaldag
till minne av vaddå?
och tycker det var bättre förr
när vi slapp välja elleverantör

Vi som flyr till värmen under semestern
dricker paraplydrinkar
och dansar oss lyckligt utmattade
och önskar att om det ändå vore så här jämt
men när vi landar på Arlanda kryper vi tillbaka inåt
och intalar vi oss själva
att det är mörkret och vintern och kylan
och det stora jävla vemodet
som tränger in i märg och ben
som skapar avståndet mellan själarna

Det är landet där vårdinrättningarna har stängt igen
i hopp om att dårarna skulle tillfriskna i samhället
i gemenskapen
i vardagen
bland medmänniskorna
men istället upplever en förvrängd verklighet
med rädsla
avstånd och utanförskap
där omgivningen ryggar tillbaka och vänder bort blicken
när en man i blodiga kläder kommer utrusande
från ett varuhus
och än mindre vågar stoppa honom
för visst kan han vara beväpnad?

Det är landet där vi inte längre relaterar personligt
där vi inte tillåter avvikare
där vi inte vågar ta människor för vad de är
och inte längre stannar till
och ger en hjälpande hand
när någon står där vid vägkanten
i rädsla för att vi själva ska bli offer

Känner du att det är kallt?
Säg att jag har fel

Av Anna-Carin Collin 14 sep 2003 10:55