Våga prova en ny man, Del 1

Nu är det dags. Att göra en uppryckning. Annonserna i dagbladet vinkade inbjudande. I lila stod det i afton dans med "Jannez".
Det var många år och storlekar sedan sen jag vågade mej ut på de slitna dansgolven som pudrades för att dansskorna skulle få mera fart under fötterna. Det var på dans som jag träffade min numera framlidne man.

Jag stod längst ner på damsidan, lite blygt för jag har alltid varit en smula tillbakadragen.
En vacker, röd klänning, med ett brett , svart bälte i midjan. Skorna var nyinköpta för detta tillfälle. Man kan aldrig vara för noga med skor som ska dansas i eftersom de ska hålla diverse prövningar. Ja, det säger jag utan att försöka vara fräck eller så. Men där stod jag. En ung man dök upp. Han var en smula längre än alla andra män och en trevlig mustasch prydde hans ganska fagra anlete. Jag hade sett honom förr. Jag hade i smyg sett på honom när han bjöd upp andra fnittrande och glada kvinnor. Varför jag inte vågade vara glad och ohämmad vet jag inte. Kanske beror det på min stränga kristna uppfostran. Jo, Gud är alltid bra att ha men när far lät svångremmen vina över rygg och bar ända kändes det så förnedrande när till och med Gud fick beskåda detta elände.

Denne man hette Kurt. Det visste jag för en väninna som var just sådär glad och ohämmad och klart mycket sötare än vad jag var, hade dansat med honom. Han var dansant och det var nog inte bara mitt hjärta som klappade snabbare när han närmade sej raden av unga kvinnor. Min väninna ryckte på sina axlar och såg frågande ut när jag frågat henne om han hade luktat gott. Se doften är mycket viktig huruvida en man är bra eller inte.
Det sade alltid mor till mina bröder. Att de skulle tvätta sej ordentligt efter en hård arbetsvecka på lördagskväll och att lite lukta gott alltid gjorde susen när de skulle iväg på dans.
Jag har alltid gillat det där, hårt arbetande män som förvandlas med bla brylcreme och lukta gott till en stilig kavaljer, inte helt olik dem man kan se i de olika dam magasinen som Husmodern eller Veckorevyn.

Kurt kom gående och han gick hela vägen. Där stod jag darrande i hörnet. Jag stod i mörker för då syntes det kanske inte att jag var utan strumpbyxor, ty dessa hade jag rivit sönder när jag försökte trä dem över mina då fortfarande slanka vader. Att jag glömt att klippa tånaglarna gjorde att strumporna fått en stor reva och jag måst kassera dem.
Precis då Kurt skulle vända ryggen till klev jag frimodigt ut i ljuset. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde, för sådant brukar jag inte göra. Men det var som en inre kraft drev mej till att synas. Och Kurt såg mej. Han såg lite häpen ut först, sedan log han och kom fram till mej och räckte fram sin hand. Jag befann mej som i trans när han förde mej fram över dansgolvet. Vi dansade fler än två danser som brukligt och när jag lade mej för att somna i min lilla etta på Kyrkgatan, så fanns hans doft kvar på min klänning. Jag lade mej med den i sängen. Lycklig. Och varje gång saknaden kändes för svår så andades jag in hans doft från klänningen.

Vi gifte oss 1958 och jag var nog den lyckligaste bruden på denna sidan jordklotet. Jag saknar honom varje dag. Men har bestämt mej för att lever jag i 30 år till så inte tänker jag leva ensam då. Jag tror inte Gud har tänkt det så.

Av Maria Flink 12 sep 2003 15:59