Ja-sidans smutskastning.

Ja-sidans anhängare sluter upp kring argument som erinrar om Ny demokratis glansdagar och slagord som "Det är roligare att säga ja". Leif Zetterling, Aftonbladets satirtecknar, bidrar till opinionsbildningen med en skämtteckning som hånar "NTA-rörelsen" där NTA står för "Nej till allt". Där buntas EMU-motståndarna samman med motståndare till invandring, motståndare till JAS, motståndare till djurförsök, motståndare till "olja, el och kärnkraft" o.s.v. Och under hela karusellen ses några stackars invandrare som driver maskineriet. EMU-motståndarna är alltså okynnesnejsägare som på rent djävulskap sätter käppar i hjulen för framåtskridandets obevekliga process. Det är så Zetterling med flera argumenterar för Ja-sidan, en debatt som snarare går ut på att häckla motståndarna än att lyfta fram Ja sidans alla starka argument. En i och för sig inte helt ovanlig strategi när man snarare känner än vet vad man tycker.

Obehagligast med ja-sidans kampanjföring är emellertid nedtystandet av oppositionen. Här talar jag om förfarandet inom det socialdemokratiska partiet. Argumenten är tydligen så svaga att man inte tål kritiska röster från de egna leden. Tydligen ska man hålla en enhetlig partilinje, man kan inte låta sig splittras i en så viktig fråga menar partiledningen. Det skulle vara intressant att höra vad alla socialdemokrater ute i stugorna har att säga om denna enhetliga partilinje och nedtystandet av de gentemot eldningen oppositionella rösterna. För det är väl trots allt de ute i stugorna som utgör partiet?

Nej-sidans starkaste och enklaste argument, vi vet vad vi har men vi vet inte vad vi får, är också det som häcklas mest av Ja-sidan. Vi är reaktionära, bakåtsträvare som lever i en förgången tidsålder. I vissa extrema fall är vi tydligen också både kommunister och nazister på en och samma gång, som en av ja-sidans förespråkare kommit fram till. Men faktum kvarstår att vi ska rösta om att gå med i ett valutasamarbete som vi varken kan ta oss ur, eller kommer att ha någon insyn i.

Det är möjligt att den europeiska monetära unionen kommer att medföra positiva effekter för den svenska ekonomin, jag tror det inte, men det kan vara så. Men även om så vore, även om det var helt tydligt att så var fallet, så skulle jag rösta nej, så länge det inte fanns både en möjlighet att gå ur samarbetet, samt full insyn och möjligheter att påverka den europeiska centralbankens verksamhet, såsom det anstår en demokratisk institution.

Jag säger nej till EMU, men jag gör det inte för att jag säger "nej till allt" av gammal vana, så som ja-sidan vill få det till. Jag säger nej till EMU för att jag samtidigt säger ja till demokrati och medborgerligt inflytande. Jag tänker konsekvent motsätta mig alla överstatliga projekt som inskränker våra demokratiska fri- och rättigheter och vår möjlighet att påverka politiken.

Det är denna ståndpunkt som gör att jag blir så mycket mer besviken när radikala skribenter som Jan Guillou och Johan Ehrenberg väljer att ta ställning för EMU, och dessutom gör det, som Guillou, genom att kalla alla som motsätter sig det överstatliga projektet för "europahatare". Jag hatar inte Europa, jag motsätter mig inte internationellt samarbete. Men jag motsätter mig bestämt ett samarbete över våra huvuden, utan någon möjlighet till varken insyn i eller chans att påverka vad som sker. Låt oss därför säga ja till demokrati och demokratiska samarbetsformer och nej till överstatliga byråkratiska projekt!

Av Lars Johansson 08 sep 2003 16:10