Jag, Sara!

- Berätta din historia Sara! Det är på tiden att någon lyssnar på dig! Din man är citerad i flera tusen år nu:
Visst har väl du någonting att säga om saken? Nu när han har fört bort er gemensamme son...
- Vem lyssnar på en ensam sjuk gammal kvinna?
- Vi på Sourze, Sara! Våra läsare vill veta hur du ser på saken.

Då talade Sara:
- Lovad vare Ishtar*, den mest fruktade av gudinnor! Låt vörda kvinnornas drottning! Ishtar förbarma dig över mig som är så vilsen och så trött, och denna gång kommer jag inte på benen igen.

Abraham har blivit galen! Han, eller kanske är det hans gud? Den där grymme krävande hatfulle guden som han gisslat sig själv med för att inte tala om mig i alla år?
Jag visste inte att det fanns den sortens gudar när vår far tog mig från min hemstad, som är Ur i Kaldeen, och lät min halvbror få mig som hustru. De gudinnor jag dyrkade med min mor var alla fredliga,vänliga och med stor respekt för kvinnor. Livgivare och föderskor var de.

Abrahams gud är en gud för män. Men alla år av ofruktsamhet.
Abraham som sade att det var guds vilja.

Du Ishtar vet att varje kvinna vill föda. Hur ofta bad jag inte till dig, men din styrka verkar inte räcka till här ute i öknen, i Abrahams land. Månvarven kom och gick oräkneliga gånger, och jag bar ingen livsfrukt! Mitt hår började gråna och jag blev i den åldern då söners barn skulle leka i mitt tält.

Det var då som jag, Sara, gav Hagar år Abraham:
Min egen slavflicka, som vuxit upp inför hans ögon gav jag honom, och barnet hon födde åt mig i mitt knä blev min laglige son. Abrahams glädje över Ismael var stor,och jag delade den med honom. Barnlösa skulle vi slippa åldras. Ismaels söner skulle föra Abrahams säd vidare. Hans gud hade lovat honom en talrik avkomma, och nu var lille Ismael äntligen här!

Å Ishtar, varför lät jag driva ut dem i öknen, Hagar och hennes son? Hur kunde jag vara så grym? Är detta ett straff jag fått: Att även jag ska mista min son?

För Abraham har lastat ved på sin åsna och sagt att han har gått till Moria berg för att ge ett brännoffer till sin gud, men ingenting tog han med att offra. Ingen killing, ingen vädur, nej inte ens en duva tog han med sig.

Bara Isak tog han! Sonen jag födde honom efter 22 ofruktbara år!

Det måste vara straffet från Abrahams gud för att jag lät driva bort henne,den andra. Men vad skulle jag göra? Från den dagen hon födde min mans son blev hon mig ett plågoris med sin högfärd. Hon, slavflickan, hade lyckats med vad jag, Sara, hövdingens hustru, misslyckats med under så många år! Hon ringaktade mig och jag såg skadeglädje... ja hån, i hennes blickar!

Och när miraklet skedde! När jag slutat hoppas så växte ett nytt liv inom mig! Abraham tackade sin gud, men jag vet nog vem jag har att tacka: Ishtar, den födande gudinnan! Du ville inte straffa mig längre för att jag tvivlat på dig, nej nu gav du mig den son Abraham så länge önskat: Isak, min enfödde! Vilket vackert och förståndigt barn är han inte ?

Men Hagar hatade honom, och jag blev skrämd när jag såg henne titta på pojken när hon trodde sig osedd! Så jag talade med Abraham! Ja, Ishtar, ha misskund med mig , men jag bad Abraham att fördriva Hagar och hennes son! Isak skulle alltid sväva i fara så länge de bodde i våra tält, och jag kände redan då att min livskraft sviktade. Vem skulle vaka över Isak när jag gått hem till dina boningar,Isthar?

Abraham ville ju inte fördriva sin förstfödde. Ismael var hans son, och skulle bli hövding efter sin far när tiden var inne. Vem som är modern är inte viktigt bland Abrahams folk. Hennes namn nämns sällan. Jag, Sara, ville att min son skulle bli hövding efter sin far. Min son, och inte slavinnans. Jag ljög för Abraham och påstod att hans gud hade sagt mig att Isak var den utvalde, att hans säd skulle bli talrikare än stjärnorna på himlen!

Så pressade jag Abraham och till slut fogade han sig. Han drev ut de båda i öknen och gjorde Isak till sin arvinge.
Jag borde ha kännt mig mera tillfreds, men jag stördes av att Abraham inte fick ro. Han skämdes över hur han behandlat sin förstfödde och hade ständiga samtal i ensamhet med sin gud. Han slutade tala till mig, och sedan blev han galen. Han kom gråtande hem när jag låg och vilade, och de som såg honom sade att han såg ut som en drucken! Nu är han borta, med ved till brasan och offerkniven med sig, och utöver det vår son: Isak! Har hans gud krävt Isaks liv som offer för brottet mot Ismael? Men det var ju jag, Ishtar, jag , Sara som förmådde honom...

Jag har levt färdigt hos Abrahams folk nu och går hem till dig, Ishtar, för utan denne son vill jag inte leva mera. Han var den jag väntat på flera år än jag kan räkna, och nu har Abrahams grymme gud tagit honom från mig.

Så du stora moder o föderska:
Tag emot din dotter ifrån Ur i Kaldeens land så att jag får vara i dina boningar, ber din tjänarina.
Jag, Sara.



*Ishtar eller Istar var den mäktigaste av de gudinnor som dyrkades i Saras hemland Babylonien.
Källor, Gamla Testamentet

Av Sunny Börjesson 06 sep 2003 11:08