Omoralens väktare, del 2

På vägen hem från mötet med Roger åker jag förbi en bar för att ta en drink med Susanna, en före detta patient till en kompis till mig. Hon blev feldiagnostiserad och tvångsintagen för att hon ansågs vara en fara för sig själv. Vem i helvete är inte det?

Hon sitter ensam vid baren och pratar med bartendern när jag kliver in i den alldeles för ljusa lokalen; för min smak alltså. Hon vänder sig inte om, fastän hon måste ha hört när jag hängde in min rock i garderoben.

Jag betalar den finnige grabben som står i garderoben och får en liten smutsig plastlapp med "2" skrivet på den, med en gammal urvattnad spritpenna.
"Tack så mycket och välkommen, herrn." säger acnegrabben och ler ett tandställningsbeprytt leende. Jag vill kräkas.

Herrn? Är grabben blind eller? Jag är tjugonio år och ingen jävla herre. Jag skall precis till att be honom att dra åt helvete, när Susanna ylar någonting, knappt hörbart bortifrån baren.
"Marcus, är det du?" sluddrar hon högljutt och raglar fram mot mig som för att ge mig en alkoholstinkande kyss. Vill verkligen kräkas.
Jag tar ett steg åt sidan och hon blir tvungen att ta emot sig med båda händerna mot en av de många pelarna, som håller upp taket på restaurangen, för att inte ramla ihop.
"Skojare där!" lyckas hon få fram, trots uppenbara problem att hålla balansen. Hon tar tag i min arm och vi sätter oss vid ett avskilt bord i bortre ändan av lokalen, där det är ett betydligt gemytligare ljus.
Efter att ha tänt en cigarett och beställt in två gin och tonic, börjar hon gråta.
"Faan, Marcus! Du fattar inte vad jag har gått igenom på grund av din jävla polare. Jag har legat fastspänd och nerdrogad i två och en halv vecka bara för att den jäveln sa att han trodde att jag skulle ta livet av mig." hon skrattar till. "Jag? Ta livet av mig? Jag vågar ju inte ens ta ett blodprov utan att tro att jag skall dö av blodbrist. Du fattar vad jag menar, va? Ta livet av mig, ha! Inte en chans, inte jag." Utan att säga något mer, drar hon ett djupt halsbloss och suckar.

Jag tittar närmare på henne och märker att hon ser riktigt risig ut, undrar om hon överhuvudtaget har duschat efter "incidenten" på sjukhuset. Hennes hår hänger i stripor över ansiktet, som är fläckat av mascara blandat med tårar. Under ena ögat har hon en blåtira som har börjat skifta mellan blått och gult. Munnen är narig som om hon har varit ute och vandrat i öknen ett par dagar utan vatten.

En gång i tiden var hon riktigt snygg men det är i princip omöjligt att urskilja detta nu. Under gymnasietiden var det nog ingen som tvivlade varken på henne eller på hennes modelldrömmar, men nu ser hon mest ut som en nedknarkad hora. Hennes karriär slutade som för så många andra modeller och skådespelerskor. De träffar någon pamp som lovar dem guld och gröna skogar, och sen kastar in dem i knarkträsket och lurar i dem att det inte är något fel i att ta betalt för "små tjänster", som utförs i mörka gränder eller skabbiga hotellrum tillsammans med andra män som lovar ännu mer.
"Du ser pigg ut." ljuger jag och tittar mig nervöst omkring för att slippa se henne i ögonen.
"Tack," mumlar hon "fast jag vet att jag ser förjävlig ut."

Kyparen kommer med våra drinkar och nickar förstående mot mig. Han tror nog att jag är en av alla hennes så kallade kunder. Jag viftar snabbt bort honom, samtidigt som jag ber att få se på menyn. Egentligen vill jag bara härifrån och jag är absolut inte hungrig men samtidigt så tycker jag synd om Susanna. Eller gör jag det? Betyder hon någonting för mig eller för någon annan? Är hon älskad? Älskar hon?
Hon smuttar på sin GT.
"Vad hände egentligen mellan oss?" frågar hon, och jag sätter nästan en isbit i halsen.
Skit också! Skall hon börja ta upp sådant här gammalt skräp.
"Hände?" säger jag och verkar förvånad.
"Du vet vad jag menar!"
"Nej, det gör jag faktiskt inte" ljuger jag igen.
"Fan för dig." säger hon och tittar bort.

För tre år sedan hade vi ett förhållande som var dömt att misslyckas. Vi hade ingenting gemensamt, ingenting att prata om, ingenting att göra förutom att bråka, och det gjorde vi hela tiden. Det hela varade i ungefär ett år, från och till. Och nu undrar hon vad som hände. Är hon dum i huvudet eller? Varför kan folk inte bara acceptera hur saker är, eller inse hur de borde vara och lära sig att släppa taget när tiden är inne.
"Hur är det annars då?" frågar jag för att komma ifrån ämnet.
"Annars!" vrålar hon. "Annars!" skriker hon igen och jag hör hur tandställningskillen och bartendern viskar någonting till varandra.
"Annars är allt bara skit skall jag tala om för dig, din jävla idiot." säger hon, lite lugnare den här gången.
En ny kypare kommer fram och frågar om vi vill ha någonting att dricka innan maten och jag frågar honom om han är blind precis som kollegan i garderoben.
"Vi dricker ju redan, ser du väl?" säger jag och försöker bibehålla ett visst lugn. "Kan vi bara, för andra gången, få se på menyn?" fräser jag och kyparen bockar och ilar iväg mellan borden som en råtta på jakt efter en bit ost.
"Dom är ju inte kloka" säger jag och vänder mig till Susanna som sitter och leker pyroman med bordsduken och en tändare.
"Vilka då?" frågar hon med en undrande blick.
"Skitsamma."
"Kyparna, menar du?"
"Skitsamma." säger jag , samtidigt som en tredje kypare kommer fram och undrar om vi skulle vilja se på menyn. Jag svarar inte, bara nickar och önskar att jag var på en annan planet. Jag beställer en toast i hopp om att det både går snabbt att göra och äta den. Susanna beställer dagens trerättersmeny och en flaska rött vin. Jag suckar inombords och längtar hem till min lägenhet.

Maten kommer in efter ungefär en halvtimme, jag får en sallad och Susanna en räk-coctail. Jag orkar inte bråka om maten och Susanna verkar ha glömt bort vad hon beställde. Vi äter vår mat under tystnad och när vi är klara undrar hon om det är ok att jag betalar.
"Vi borde göra om detta fler gånger." säger hon, även om hon inte verkar mena det.
"Visst." svarar jag och hoppas att vi aldrig ses igen.
"Skulle du vilja följa med och ta en drink någon annanstans?" frågar hon med en blick som skulle kunna vara tagen från vilken porrfilm som helst.
"Måste jobba." ljuger jag.
"Marcus, klockan är halv ett på natten, ingen jobbar nu."
"Jo, jag." säger jag och reser mig, betalar niohundra spänn för en toast, en trerätters middag, två gin och tonic och en flaska vin.
"Ses vi?" undrar hon.
"Jag ringer." svarar jag, fastän jag vet att jag aldrig kommer att göra det.

I garderoben står acnekillen kvar och flinar. Jag frågar honom om han tycker att jag ser gammal ut, han svarar att han inte vet. Jag ber honom att dra åt helvete, får min rock och kliver ut i regnet. Kvällen är redan förstörd så jag hoppar in i bilen och åker direkt hem.

Av Christian Nyberg 03 sep 2003 09:34