Mobbat mobboffer nobbar mobbing

För ett år sedan bestämde jag mig för att ÄNTLIGEN göra en laseroperation. Anledningen var naturligvis inte smek-namnet "Brillo" utan det enkla faktum att jag inte ser vad klockjäveln är på natten.

Och sen, om jag faktiskt hittar den, så ser jag inte hur myckat samma klockjävel är.

Jag kom till mottagningen och ögonläkaren genomförde en noggran ögonundersökning. När han var färdig sa han:

- Jaha du, tekniken har kommit långt som du vet, men inte riktigt så här långt.
Som jag skrattade. Läkaren trodde förmodligen inte jag var klok. Mina vänner skrattade så de grät. Det är rått men hjärtligt hos oss och det skall det fanimej få vara, oss vänner emellan vill säga.

Annat var det förr. Som i skolan till exempel:
- Glasögonorm!
Jag var förkrossad. Eftersom jag var just det, förkrossad, blev jag ett lätt offer för andra typer av mobbing. Det pågick nästan hela min skolgång.

Det ÄR svårt att säga hurvida jag faktiskt själv valde att bli ett mobboffer genom att backa och aldrig slå tillbaka, vare sig verbalt eller mer handgripligen. Men jag har en känsla av att det faktiskt kan vara så enkelt.

Det faktum att jag i åttonde klass klev fram ur min mörka vrå och helt enkelt nitade min största plågoande, med en stor fet blåtira som resultat, en sån som i serietidningar behandlas med en enorm skiva rå entrecôte, bar frukt och det blev ett slut på eländet.

Min plågoande skulle naturligtvis slå ihjäl mej på rasten eftersom jag hade nitat honom mitt under pågående lektion. Vilket jävla rabalder det blev! Och det var jag, det var JAG som äntligen hade startat något. Rabaldret alltså.

Jag hade inte nitat oprovocerat. Hans slag på min axel just den dagen släppte lös åtta år av provokationer inom mig. Skolans väggar hörs antagligen fortfarande berätta:
-Å de bah small.
-A bah, å SOM de small bah.

Nu var det äntligen över alltså. Man kan ju tycka att lärarna skulle ha stoppat denna terror innan? En hel jävla hög med år innan.

Efter den händelsen har vi träffats många gånger, min plågoande och jag. Han har många gånger sagt att han är ledsen över vad han gjorde under alla dessa år. Av någon anledning har jag sedan länge förlåtit honom. Men det har jag aldrig sagt till honom. Det är min hämnd.

Samt att han naturligtvis inte, till skillnad från mina vänner, får kalla mig "Brillo".

Bidrag till Författarskolan

Av Stefan Sladden Eng 30 aug 2003 11:08