Flickan med sorgen, del 2

Flickan med sorgen har fått hjälp. Det hände sig som så att flickan förra helgen var nära att lämna den här märkliga planeten hon aldrig har förstått sig på. Hon kom hem på kvällen, sent, ingen sa hej när hon kom hem. De enda som visade sig i hennes hem var onda spöken.

Inte ens hennes nalle var glad.

Hon la sig på sin säng och försökte hålla ihop hennes kropp som var nära att gå i tusen bitar. Tårar strömmade nerför hennes kind och hon var så rädd. Hon har länge funderat på om hon verkligen orkar. Hon gör inte det. Hon kan inte mer. Åtminstone inte själv. Det insåg hon.

Flickan hade två alternativ. Antingen hämta det syrliga rakbladet, dra några snitt och sedan långsamt försvinna. Andra alternativet var att ringa till Farbror Doktorn och skrika. Flickan hade dock svårt att ringa Farbror Doktorn så hon ringde en vän. Vännen sa till henne att hon måste ringa Farbror Doktorn, för han skulle inte tycka det var så roligt om hon försvann. Flickan grät och grät och grät. Kunde inte göra något alls. Men så avslutade de deras samtal och det sista han sa var att beslutet låg i hennes händer.

Han kunde inte rädda.

Flickan la på luren och satte sig på golvet. Hon tittade på sin nalle och frågade hur hon skulle göra. Ingenting. Hon tittade sig i spegeln och frågade vem flickan var.

Spegeln svarade inte.

Då fick flickan plötsligt kraft och återvände till telefonen. Hon slog numret till familjeläkarjouren och vips så satt hon vid en läkare som tyckte hon skulle lägga in sig några dagar.

Det var ganska otäckt där hon skulle ligga. Vita, kalla korridorer som viskade om sorgsna hjärtan och desorienterade liv. En och en annan skötare som var snäll, men de flesta var hon rädd för. De kanske skulle skjuta in något konstigt medel i hennes kropp så hon skulle bli ännu mer galen. Men det gjorde de inte, så hon fick ligga där med sin ångest. Alldeles själv. Dagen efter serverade de frukost och lite kaffe. Ganska fint. Hon kände sig lite ompysslad. Behövligt.

Efter frukosten gick flickan in på sitt rum igen. Sov och sov. Sedan kom två Farbror Doktorer. De ville att hon skulle fylla i några tester. Tester för borderline-patienter. Det tyckte inte hon var så roligt. Skulle hon ha borderline? Det är ju bara psychon som har det. Skulle hon skära sig i armarna? Skulle hon skada sig själv? Aldrig. Men Farbror Doktorerna tyckte att hon faktiskt gjorde det.

Så nu ska flickan få gå i terapi. Två dagar i veckan. Skönt. Hon måste få ordning på sitt liv och sina demoner. Hon måste få hjälp.

Idag ska flickan försöka få tag på en Farbor Doktor så hon kan sjukskriva sig, egentligen vill hon inte det, men hon måste nog, för hon klarar inte av något större ansvar nu.

Hur det kommer att gå för flickan vet ingen än, allra minst hon själv. Men om hon orkar i framtiden ska hon göra något bra av sin sorg. Något riktigt storartat, Men just nu måste hon få vila.

Så detta är ett försök till ett hejdå. Ett hejdå för att hon ska orka och ha tid att gå in i sig själv. Avsked klarar hon egentligen av och heller inte detta, men det är ändå ett försök.

----------

ett enormt hål
har tvingat sig på min kropp
i min kropp
över min kropp

äter sig långsamt och
dyrbara diamanter
faller ur,
en efter en,

och jag förmår inte
plocka
upp dem

Av Marita Söderström 30 aug 2003 11:51