Hon lägger inte benen i kors, nej

Han verkar inte ha någon effekt på henne, mer än han redan haft innan de träffats för första gången nere på stationen, gul, på andra sidan Cityringen, på en del kartor står det envist Ringvägen, ja, men, nej, det heter Cityringen, berättar han. Alltså hon är ju eld o lågor, väldigt glad och hedrad över att äntligen få träffa honom efter att ha läst alla hans texter. Men annars händer ingenting, nej, hon är ju ändå tjej, en ung kvinna och han är endå, ja, han, men nej, ingenting tycks hända, hon lägger inte benen i kors under kjolen, nej, hon börjar inte putsa sig, nej, hon är kylig på det planet, fan. Det stör honom. Egentligen stör det honom mest att det stör honom, ja, fan.

Hon sitter i stolen som står placerad på golvet rakt över, på andra sidan, av det lilla bordet. Armarna möts, korsas under brösten, hon röker, elegant, suger på sigaretten med två fylliga läppar, rödmålade, lutar huvudet backåt, blåser ut den största rökring han någonsin sett, ja, han är imponerad, hon kunde verkligen konsten att ta livet av sig med stil, röka alltså, ta livet av sig, fan. Hon lägger ett fickminne mitt på det lilla bordet, påslagen. Han kan inte släppa ringen som nyss varit i hennes mun, ja, nej, utan följer den med blicken upp mot taket. Den faller sönder, möter bjälkarna. Dör.

- Shit, alltså, du har verkligen en grön annorak o fula brillor, säger hon, plötsligt oväntat. Hon ler, ser nöjd ut.

Oj, hade de startat nu, va? hade de det? Han vill fråga, han vet ju inte hur det går till, nej, fan, men det gör han inte, nej, frågar alltså, nej. det hade ju varit fånigt, ja. Han har sin stolthet, ja.

- Mmm? får han fram.

- Men brallorna är ju inte särskilt stora egentligen, mer trasiga, konstaterar hon, lutar sig bakåt i sin lilla stol, den knarrar, eller var det golvet? Skit samma det knarrar när hon lutar sig bakåt, drar ett bloss mellan de där stora fylliga läpparna.

Fan hon var verkligen fin, lite till åren kanske, ja, men prylarna fortfarande på plats, ja, o ja. Nu såg hon att han stirrade på brösten, fan, hon har en lila glansig topp på sig. Så fort hon rör sig hoppar de där två tennisbollarna innanför det tunna tyget upp och ner, fan, hur skulle han kunna låta bli att glo, fan, vad fin hon var, ja. Fan skärp dig nu, kom in i matchen, annars gör du bort dig, hon kommer utmåla dig som en sexfixerad snuskhummer om du ens i tanken kommer nära att ha ett av de där brösten i munnen, mellan dina läppar, fan, han sträcker på sig. Skärper sig, ler, försöker se ut som en valp med stora ögon, ber om förlåt för att han stirrat på hennes bröst, fan.

Fast det är klart, har hon läst mina texter så framstår jag nog redan som en sexfixerad snuskhummer, ja, fan.

Hon böjer sig åt höger, ner, med ena handen som stöd på det lilla bordet tittar hon under det.

- Tuffa sneakers, säger hon från sin låga position.

- Va? säger han, nervöst.

Hon kommer upp igen, Det känns bättre, hon sitter normalt, rakt upp och ner på stolen och röker, han dricker, det är tyst.

Han upprepar frågan.

- Va?

- Tuffa sneakers? Brukar du inte skriva så?

- Jo, nu är han förvirrad, han koncetrerar sig på kaffet så kanske han ska klara det här.

- Jag menar titta på dig, grön annorak, fula brillor, tuffa sneakers, det är ju bara för sött.

Va fan! Sött? Nu blev han sårad.

- Brallorna är visserligen inte särskilt stora, tyckte hon och tog död på cigaretten som nu mera var en fimp, ett lik, genom att pressa ner den hårt, så knogarna vitnade, i den lilla svarta askkoppen. Hon lämnar den död, ensam, han stirrar på liket i koppen. Han var nervös, hon var den sortens kvinna, hade en sån position, som kunde förvandla honom, en liten poet, till ett lik, som fimpen i fatet, askfatet, ja, fan.

- Va?

- Brallorna, säger hon, lutar sig tillbaka, ser lite missnöjd ut. Han var lite trög.

Va fan? Han funderar på att fråga om de ska skita i det här och gå hem till honom o knulla istället, det skulle Bukowski ha gjort, ja det skulle han fanimej ha gjort, men nej. Han reser sig och går, ut genom dörren med händerna i fickorna på sin gröna annorak travar han i väg utmed Slottsgatan och svänger höger när han kommer fram till Storagatan. Fan, han får väl framstå som svår, tänker han, heldre det än en trave yttre attiraljer, fan, om det nu blev någon artikel, ja. Fan, var det allt han va för henne, va? Tuffa sneakers, fula brillor, grön annorack och inte fullt så stora brallor som hon hade förväntat sig. Fan. Han var mer än så, ja, han skrev texter som var kärnfulla, uttrycksfulla, ja, fan. Han var mycket mer än sina yttre atteralljer, ja. Fatta hon inte det kunde hon fan skriva vad som helst. Han var sur, mest för att hon inte lagt benen i kors. Ja, fan.

Hon la aldrig benen i kors, fan.

Varför gjorde hon inte det? Fan, vad sur han var, ja.

Av T.L Stjerna 29 aug 2003 11:05