Gap! Gap!

"Om jag säger hoppa, vad svarar ni då?"
"Hur högt sergeant!"
Svaret slog honom med häpnad. "Ehm... vad? Nä, ni ska svara varför då? Jag vill ha tänkande..."

Hon grymtade till och vände sig, lakanet virvlade sig runt hennes fötter och hon var tvungen att rätta till den. Det var hennes brorsas dröm, inte hennes, varför hade hon drömt den? Hon påminde sig själv om att skratta åt sin storebror för att han hade sådana klichéartade drömmar. Precis innan hon somnade om bannade hon sig själv, det var bara en dröm... glöm bort det nu!

"Meep! Meep!" Swoosh!
Hon sprang iväg på sina snabba, spinkiga ben. Den jagade henne, benen rullade, knäna pumpade i omöjliga vinklar. "Meep! Meep!" Hon sprang iväg i ett dammoln. Med tungan hängande utanför näbben. Jägaren ramlade nerför ett stup, dess huvud hängde inte riktigt med, kroppen drog ut nacken tills det inte gick längre och huvudet följde till slut efter.

Ekot av skriket dröjde sig kvar när hon återigen kom till medvetande. Värst vad konstiga drömmar hon hade idag...

Tre gånger tre hål, perfekt rundade och svarta. Ut hoppade en pezgubbe som starkt påminde om Björn von Sydow. Dess haka gungade okontrollerad och den gapade, stängde munnen, gapade igen. Varenda gång pezgubben von Sydow gapade poängterade den vad den gjorde genom att utropa "Gap!"
Hon skrattade och höll plötsligt i en babyblå plastslägga.

Mona Sahlin i Pezformat kom ut ur ett annat hål. "Gap! Gap!" Hon smällde till den, mitt i huvudet. Ping! Tio poäng. Philip, Björn von Sydow, Bröderna Burnett, han den där äckliga sångaren... hon drämde till allihopa. "Gap! Gap!" Pang! Poängen rullade i rasande fart.

Hon vaknade av att hon gapskrattade. Inte längre sömning bestämde hon sig för att stiga upp. Att vakna skrattande, kunde man ha en bättre start på dagen?

Hon sträckte på sig och kände hur energin strömmade ut i kroppen. Hon rös när fötterna nuddade marken, det var kallt. Med sömniga steg steg hon in i hennes badrum där hon borstade tänderna, tog en varm dusch, plockade lite hår som inte borde vara där det borde, klädde på sig, kammade sig i en kvart och sminkade sig lite diskret. Hennes mage kurrade av hunger och hon riktade sina steg mot matsalen, de andra var redan vakna, det visste hon. Mor och far steg alltid upp med ottan. Hennes syster skulle vara "ansvarlig" och stiga upp riktigt tidigt hon också. Brorsan var ute på nåt militärt, hon brydde sig inte om vad det var, även om hon saknade honom lite grann.

"God morgon sömntuta", sade hennes mor med den där speciella dialekten som man bara var tvungen att tycka om.
"God morgon", svarade hon.
Detta utlyste en storm av goda morgonar. Elisabeth satt vid bordet idag också. Hon skulle säkert uppdatera familjen om dagens händelser. För henne var det lätt, åka till högskolan och plugga. För de andra var det hela mer komplicerat. Hon längtade absolut inte till att bli färdig med studierna, för mycket ansvar var resultatet av avslutade studier.

"Vad önskar ni?" frågades det.
Hon var glad över att ha gjort sig av titlarna, hon ville inte bli kallad ditten och datten hemma, speciellt inte när hennes mage var tom och hon nyss vaknat.
"En macka tack."
"Nä... men..." börjades det.
"En ostmacka med mycket marmelad tack-så-hemskt-mycket." Och så fick det vara slut med dumheterna.
"En ostmacka med marmelad", suckades det.

En kvart senare var det dags att ta farväl och åka till plugget. Hon satte på sig sina solglasögon och den beiga hatten som täckte det mesta av hennes ansikte om hon böjde sig ner. Hon hatade uppmärksamheten, alla paparazis som skulle ta dagens bild.

Nu stod de, en hel kår, utanför grindarna, de blockerade vägen för bilen men skulle helt klart bli tvungna att flytta på sig när de väl körde ut. Hon satte sig snabbt i baksätet och gömde sig bakom de tonade rutorna, en suck av lättnad.

Bilden körde fram sakta, grindarna öppnades och vakterna hindrade fotograferna från att storma in. Plötsligt fick hon en invigelse.
"Stanna!" bad hon chauffören.
"Ja ers..." lyddes det.
Hon avbröt fortsättningen, de skulle dua henne, det tyckte hon om.

Sen kunde hon inte låta bli att le stort när hon hissade ner de tonade rutorna. Chauffören vågade inte fråga vad hon höll på med. Fotoblixtarna fyllde bilen. Hon drog ett djupt andetag och världen tystande. Vad skulle hon säga?

"Gap! Gap!" utbrast hon. Och kunde knappt fånga anden för att be chauffören att köra vidare på grund av det skrattanfall som drabbade henne. Elisabeth skulle inte bli glad, hon skrattade ännu mera.

Bilen körde iväg, lämnande efter sig en häpen samling journalister.

Ännu en morgon i hennes udda liv.


Ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Naseer Alkhouri 29 aug 2003 11:12