Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Den disträe Sergej Leonovitj

Bara en aning pressad.

Sergej Leonovitj var inte precis jäktad, men det behövdes ingen skarp iakttagare för att se att han ändå kände sig pressad av något. Han gick fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket och muttrade för sig själv:
- Var är klockan nu då?
Eller:
- Det får bli i morgon i stället.
Så där höll han på. Men så var det visst dags att komma iväg i alla fall. Sergej Leonovitj tog på rock och skor, plockade ner en del saker i en portfölj, kontrollerade att nycklarna fanns i byxfickan, och klev ut genom dörren.

Väl nere på gården upptäckte han dels att det regnade, dels att han råkat ta på sig sandaler i stället för gångskor. Han suckade och gick upp för de tre trapporna, låste upp, bytte skor och tänkte: i morgon måste jag skriva till mor och berätta som det är. Han slog igen dörren och gick ner igen bara för att finna dels att det fortfarande regnade, dels att han glömt ta med paraply. Den här gången suckade han inte. Bara klev upp för alla trappor, låste upp och letade reda på paraplyet. Så tänkte han: Stackars mor, hon borde inte få veta sådant, gammal och klen som hon är, men det är nödvändigt att jag skriver till henne i morgon.

Sergej Leonovitj slog igen dörren och gick ner igen. När han skulle gå ut genom porten märkte han att han glömt de både kuverten med brev som måste skickas i dag. Han stod stilla ett ögonblick och andades långsamt genom näsan. Sedan gick han, ändå rätt lugnt, det måste sägas till hans försvar, tillbaka över gården till gårdshuset där han bodde, gick upp för alla trapporna, låste upp och tog breven från sekretären. Han kontrollerade att de var adresserade och frankerade. Stoppade breven i portföljen, gick ut, stängde igen dörren och gick ner.

Han klev ut på gatan och gick mot Stora Torget där närmsta brevlåda fanns. Han kom lagom för att se postbilen åka iväg med den nyss hämtade posten. Det var sista turen för dagen. Sergej Leonovitj stod först helt orörlig utan att andas. Sedan tänkte han: jag skulle skrivit till mor redan i dag.

Han gick bort till Café Kramplibal där han kände Igor Repin, föreståndaren, och beställde kaffe och rågbröd med gurka och surkål. Han blev sittande länge och småpratade med Repin om lite av varje. Det stora kriget som just varit och vilken lättnad det var att det äntligen var fred. Att det var svårt att göra affärer nu till en början, när inga hade pengar. Man fick göra upp om ömsesidiga krediter och lån och ta sig fram på det sättet.

Sergej Leonovitj berättade efter ett tag för Repin om hur disträ han varit tidigare i dag och hur han tänkt på att han måste skriva till mor om allt som hänt. Repin sa att det var det enda rätta och att han, Sergej Leonovitj, var den hederligaste karl på denna jord, och att det var klart att hans mor skulle begripa alltsammans bara han skrev redigt. Det lovade Leonovitj att göra.

När Sergej Leonovitj ätit klart gick han hem och skrev brevet till mor. Han talade inte högt med sig själv mer den dagen. När han skrivit klart satt han en stund och tänkte på sin vän Repin. Sedan gick han och la sig för en lång natts vila.