Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Matmor, del 4

Finalen.

Kvinnan blev avbruten i sina funderingar.
- Titta här!
Mannen pekade mot ett bord, grovt tillyxat i mörkt träslag.

Där stod aladåber i alla former och storlekar. Inuti aladåberna var det uppbyggt små scener, med hjälp av skivade svampar, ringar av gul och röd lök, blad från kronärtskockor, rättikor, rädisor och andra traditionella grönsaker. Allihop visade de hur människor plågades. Vissa kokades i stora grytor. Andra fick lemmar avslitna. Åter andra dränktes i gigantiska krus med sylt eller marmelad.
Mannen och kvinnan stod tysta.

- Undrar var hon gjort av de tidigare gästerna? sa kvinnan till slut.
- Det är kanske inte det vi ska fundera på just nu. Jag tycker vi ska fundera på hur vi kommer vi ut från det här dårhuset.
I det samma hördes ljud från köket.
- Helvete, hon har kvicknat till! Vi skulle ha bundit henne.
Mannen tog tag i ett stort skåp och började skjuta fram det för dörren. Kvinnan hjälpte till.
Vad gör vi nu? tänkte hon, när skåpet stod på plats.

Tändstickorna! Kvinnan sprang fram till porträttet, tog en tändsticka ur en svart ask, tände den och betraktade lågan. Den fladdrade svagt. Hon började långsamt gå från hörn till hörn i rummet. När det första stickan slocknat tände hon nästa.

- Vad gör du? sa mannen.
- Jag letar efter luft.
Kvinnan fortsatt att gå runt rummet. Så fladdrade lågan till en aning. Hon höjde stickan. Högt upp på väggen satt en ventil.
- Dra hit bordet. Skyffla ner det som står på det.
Kvinnan hade hämtat sig helt och hållet nu. Hon kände inget annat än hat och hämndlystnad. De skulle ut härifrån! De skulle ta sig iväg från den här galna kärringen och sedan skulle hon få se!

- Ge mig kniven och stekpannan.
Kvinnan klättrade upp på bordet och började hacka i ventilen med kniven. Nätgallret var lätt att få bort. Hon stack in handtaget på stekpannan i öppningen och hävde sig på det med hela sin tyngd. Småsten rasade ner.
- Kom upp här och hjälp till.
De hörde ljud från köket. En gäll röst ropade:
- Ni kommer inte undan. Ni ska äta upp allt! Annars kommer djävulen att ta er era otacksamma små grisar!

Mannen klev upp på bordet, tog stekpannan, och använde den på samma sätt som kvinnan. Han var tyngre och väggen gav efter. Stora sjok av murbruk rasade ner och han kunde börja plocka bort tegelsten för tegelsten.

Till och med här ute på landet sysslade man med fuskbygge. Mannen sände för första gången i sitt liv en tacksamhetens tanke till den samhällsutveckling som så noga och systematiskt lyckats utrota nästan alla hederliga hantverkare i landet. Han hävde sig en gång till på stekpannan och nu var saken klar. Han slet bort ytterligare fyra, fem tegelstenar, och hålet var så stort att de kunde ta sig ut genom det. Mannen hävde upp kvinnan på sina axlar.

- Kryp in baklänges så att du inte slår sönder dig när du hoppar ner.
Kvinnan kröp in och försvann. I samma ögonblick föll skåpet bakom honom framstupa och dörren började fösas upp. Mannen hävde sig upp med all sin styrka, pressade sig genom hålet och föll ut.

Det gjorde ont som helvete i ena armen efter fallet men det var inget att fundera på just nu.
Mannen och kvinnan sprang bort till bilen. Vilken satans tur att vi lämnade nycklarna i, tänkte mannen samtidigt som ytterdörren slogs upp med en smäll. I dunklet såg han värdinnan komma rusande med något i handen
- Ni har inte ätit er goda efterrätt, skrek hon.

Mannen fick igång motorn och backade fortare än någonsin förr. Han hörde knallar från pistolskott men inga ljud från plåt eller av splittrat glas. Det verkade som om de hade klarat sig. Han fortsatt att backa en lång stund.
- Ser du henne, sa han till slut.
- Nej.

Mannen vände bilen och körde vidare. Småningom skulle de ta sig in till stan och göra en polisanmälan. Men inte nu, nu gällde det bara att ta sig härifrån. Hur länge hade de tvingats sitta i köket hos den galna kvinnan och proppa i sig? Han tittade på bilklockan. Den var tre.

- Jag mår skit, sa mannen.
- Jag också, sa kvinnan.
Sedan sa de inget mer. De orkade inte prata. Mannen körde vidare i timmar på måfå. Kartan var, tillsammans med allt annat bagage, kvar hos damen med aladåbkabinettet.

Till slut började det ljusna och de såg några hus.
Det var inget ort, knappt en by ens. Men det lyste i ett fönster. Mannen stannade bilen.
- Vi ber att få låna telefon och beställer en taxi som kör före mot stan.
- Visst.

De klev ur bilen och ringde på ett av husen. En liten mörk kvinna i blommig klänning öppnade. Hon såg förvånat på dem. Sedan log hon vänligt.
- Välkomna in. Det är lite sent på säsongen så jag väntade mig egentligen inga fler gäster. Men en enstaka natt går ju bra förstås!
Hon avbröt sig och såg de nya gästerna i ögonen.
- Vad dum jag är. Först av allt vill ni väl ha frukost? En riktigt stadig frukost!

Det här är ett bidrag till Sourze författarskola.