Pedofilens dotter. Andra brevet.

Inte än.
Kanske aldrig?
Det sista känns obehagligt.
Jag märker att jag måste "backa bandet" lite grand nu när jag skriver mera till dig.

För några veckor sedan stod alltså din dödsannons i morgontidningen och fick mig ur balans.
Någon borde underättat mig...
Så kom tanken på de andra syskonen som heller inte "fanns".

Jag ringde begravningsbyrån.
"Han dog ju barnlös" sade den vänliga rösten. Jag lade på.
Vad hade jag väntat mig?
Ringde sonen.
"Morfar är död".
"Och?"
"Men vad ska jag göra?
"Ingenting"
Ingenting?

Herre Gud... lillasyster!
Vi möttes några gånger som tonåringar, men det är många år sedan nu som vi förlorade varandra utom synhåll.
För henne var åsynen av mig en evig påminnelse om alla barndomsår som du utnyttjade henne pappa!
Och jag kämpade med bostadslöshet och fosterhem och annat...

Vi kände ju egentligen inte varandra. Hon hade dessutom en mamma som hon bodde med.
Jag mindes vad hon sade som tolvåring.
"När pappa dör ska jag kissa på hans grav"

Vem kunde tro då att hon skulle få vänta så här länge?
Men först måste hon hittas.
Folkbokföringen alltså.

Står den djäveln som barnlös där med?
Du hade nästan lyckats sudda ut oss allihopa.
Duktigt jobbat, pappa.
Av tio barn som jag vet om så var ett registrerat i din personakt:
Lillasyster!

Fumlar med telefonen.
Minns hon mig över huvud taget?
Har hon lyckats förtränga mig som hon försökte göra med dig?
Vad säger man efter 40 år?

En kvinna svarar. Jag får tunghäfta.
"Vem är det här" frågar hon.
Får till sist fram orden "du kan kissa nu" och det blir mycket tyst i luren. Har hon lagt på?
Eller tror hon att det är en galning som ringer?

Så kommer de förlösande skrattet...
"Är det verkligen du?"
Det blev mycket surr.
Vad gör du? Har du barn? Och till slut:
"Är han verkligen död?"
"Ja.... och du kommer nog att få ett officiellt besked när någon upptäcker lögnen om barnlöshet. Du som finns med i hans personbevis."

Tystnad.
Lång tystnad.
Jag hade funderat över vår bror B och passade på att fråga efter efternamnet.
Hon funderade.
"Det var något ovanligt!"
"Ja, just det.
Till slut slänger hon fram ett förslag som verkar bekant. Jag antecknar.
Så säger hon att hon ska fira med sin familj med champange på kvällen. Det blir klart billigare och roligare än att åka till Stockholm o kissa i någon minneslund.
Jag delar helt hennes syn på saken.
Det du har gjort mot henne kan aldrig, aldrig glömmas eller förlåtas!
Pappa:
Hon var ett litet spädbarn när du började utsätta henne för dina vidriga övergrep!
Innerst inne var du säkert medveten om vad du gjorde!
Fast du aldrig skulle vågat ens tänka tanken till slut.

Vi lovar att hålla kontakten.

Nummerbyrån igen.
Hur många i hela landet kan ha min brors ovanliga kombination av sällsynta för- och efternamn?
Bara en, visade det sig!

Jag tog sats för att få det hela gjort,och mindes inte mycket av samtalet som följde. Jag kände mig helt tom av en trötthet som klibbade fast vid mig som en våt filt.

Jag orkade inte leta efter de andra, pappa, inte när du sjäv har gjort det näst intill omöjligt att lyckas!

Så kom då begravningsdagen och jag var alltså där fast ingen av gästerna såg mig.
Vem bryr sig?
Du dog ju barnlös!

När R drog mig ut ur kyrkan stötte jag nästan i hop med en medelålders man som verkade vagt bekant.
Han tittade på mig med.

...och på samma gång började vi tala i munnen på varandra.

"ÄR du Sunny?" och jag "Men du måste vara..."

Jag försvann in i hans famn
Min storebror!
När vi sansat oss presenterade han hustru och barn och jag blev plötsligt faster.
Dina sondöttrar frågade allt om sin farfar.
Hur var han?
Berätta!

Tycker du att jag skulle gjort det pappa?
Och fått se de unga ivriga ansiktena förvrängas i äckel och avsky!
Hur mycket vet de?
Jag mötte storebrors ögon över huvudet på flickorna och han skakade försiktigt på huvudet.
Jag vet att han vet men det är knappast någonting man berättar för sina unga döttrar!

"Hur han var, er farfar?
Ja... egentligen kände jag ju honom inte så väl"

Kunde Petrus förneka Jesus tre gånger så kan väl jag förneka dig!
Förresten är det kanske sant!
Kände jag dig någonsin?
Egentligen?
Ett vet jag:
Ingen kände dig bättre än jag för vad det nu var värt.

"Er farfar?
Han var en fantastisk musiker" sade jag och började gå emot parkeringen med armarna om mina nya sondöttrar.

De är så söta och verkar så rara pappa!
Du missade det mesta som gör livet värt att leva.
Jag är ledsen för din skull.

Alltid din Sunny

Av Sunny Börjesson 23 aug 2003 14:18