Matmor del 2

Kvinnan tvekade. Jag tar en bit så hon inte blir ledsen när hon ansträngt sig så, tänkte hon. Hon tittade upp på damen och fann det allra soligaste lilla leende.

- Vad roligt att du vill låta dig väl smaka, sa damen, och lyfte av locket till ett serveringsfat i silver. På fatet tronade ett berg med stekta laxfenor. Damen la för en försvarlig mängd åt dem båda och försvann bort till spisen.
Kvinnan viskade:
- Är hon inte lite väl enträgen med att proppa i oss? Jag vet inte riktigt om jag gillar det här.
- Ta det lugnt. Du vet hur sådana där husmödrar är. Det är deras liv att laga mat och få folk att trivas vid bordet. Blir det för mycket tjat säger jag ifrån: vi vill bestämma själva hur mycket vi ska äta.
- Ja, det är bra.

Plötsligt var damen vid bordet igen.
- Smakade det bra? Det fanns åter en liten svag anspänning i tonfallet. Knappt märkbar. Men den unga kvinnan märkte det. Hon var försäljare och tränad att uppfatta små, nästan omärkliga nyanser i människors sätt att uttrycka sig.

- Tack, verkligen gott.
- Absolut. Mycket bra.
Samma leende igen från damen.

Nu stod en väldig rödglaserad lergryta på bordet. Locket var av innan paret hunnit reagera. Lika snabbt var deras tallrikar till brädden fyllda med doftande älggryta och potatis. Damen skänkte i mera vin och önskade god aptit.
- Ska jag tända stearinljus och släcka ner lite i taket?
Kvinnan tittade på mannen och tänkte: Varför just nu, varför inte lite tidigare? Mannen tänkte inget särskilt utan sa bara:
- Ja tack det var snällt, det skulle vi verkligen uppskatta. Eller hur, sa han, och vände sig mot kvinnan.
- Ja, absolut. Jättebra.

I en handvändning kom ljus i stora silverkandelabrar fram och tändes. Ljuset i taket släcktes och stämningen förvandlades. Det blev inte mysigt direkt, tänkte kvinnan, men bättre. Kanske kändes det lite pråligt med de jättestora kandelabrarna?

Hon såg på klockan. Den var precis sju. Hon hade sett på tevenyheterna och vädret innan de lämnande staden och mindes att hon tänkt: det var skönt att de kommit så långt på året att solen inte gick ner förrän klockan sju.
Alltså borde det vara lite ljus kvar som man skulle kunna se genom fönstren, nu när det inte var så starkt ljus här inne. Hon tittade mot det stora fönstret med dess tjocka draperier och prunkade växtlighet.

Hon tittade på mannen som åt med god aptit. Värdinnan syntes inte till.
Kvinnan såg mot fönstret igen och kände sig åter olustig. Hon reste sig upp, gick fram till fönstret, och pressade näsan mot det för att kunna uppfatta solens sista strålar.
Men det var inget fönster. Det var bara målade rutor på en vägg. Hon skrek till och sprang tillbaka till bordet.

- Det finns inget fönster!
Mannen såg upp på kvinnan, reste sig och gick fram till det som såg ut som ett fönster. Han vände sig om och såg på kvinnan.
- Kom!
Han tog henne i handen, sprang mot dörren som ledde till hallen och vred om handtaget. Dörren var låst. Först nu såg de att det var en ovanligt kraftigt byggd dörr. Timrad i ek, med tunna stålbeslag målade i samma färg som naturlig ljus ek, så att de vid en första påsyn inte syntes. Långt ner på dörren fanns en mycket liten rund öppning som de heller inte hade tänkt på tidigare. Mannen böjde sig ner och studerade öppningen. Där satt en lins. Öppningen var ett titthål.

Mannen reste sig och tittade på kvinnan.
- Någonting med det här är väldigt fel.
Han stod tyst ett ögonblick. Sedan sa han:
- Jag tror vi måste sätta oss vid bordet och låtsas som ingenting. Bara spela med. Till att börja med i alla fall.

Kvinnan såg in i mannens klara djupa blick. Hennes mun öppnades och stängdes men inga ord kom. Sedan nickade hon nästan omärkligt och de gick tillbaka och satt sig vid bordet. Mannen tittade på kvinnan och formade munnen till ordlöst tal: Fortsätt och ät, sa hans läppar.

Kvinnan såg på honom, tog kniv och gaffel, och tittade ner på den överfulla tallrik där älgkött simmade i en sås av rotfrukter, lök, vitlök och enbär. Hon drog ett djupt andetag och började lägga upp av grytan på gaffeln. Hon hade just fört gaffeln till munnen när ekdörren utan förvarning öppnades och den blonda damen kom in.

- Det är bra kära barn. Ät ni bara. Ät, ät, ät!

Hon kom fram till bordet.
- Tyckte ni om grytan? Jag har haft i lite extra ingefära och tomatpuré. Tycker det blir mustigare så. Ni tycker väl om mustiga grytor? Damen lutade sig fram över bordet. Hon log.
- Finns det något bättre än att få sig ett riktigt rejält skrovmål?
Innan hon fått svar var hon åter borta vid spisen och sysslade med något som hon tagit ut ur ugnen.

Mannen kände att han började svettas på ryggen. Han var inte den som kom ur balans i första taget när det hände något oväntat. Men det här var inget vanligt minipensionat. Han visste inte vad det var. Maten var fantastiskt men vad hjälpte det när värdinnan var en galning! De måste härifrån! Han tänkte snabbt ut en strategi på basis av vad han kunnat iaktta så här långt.
Innan han hann säga eller antyda något till den unga kvinnan var damen framme vid bordet igen. Hon hade med sig ett serveringsfat i silver övertäckt med lock. Hon ställde ner fatet på bordet och tog av locket. På fatet låg en het, svart, skälvande, omsorgsfullt hemlagad blodpudding.

- Vi har god tillgång till färskt blod här i trakten, sa damen, och log igen.
- Mina gäster brukar uppskatta en eller annan liten mellanrätt innan vi börjar med desserterna. Lägg för er ordentligt nu så ska jag ta fram lingonen.
Kvinnans panna var blöt av svett. Hon kunde inte få fram ett ord. Kunde bara stirra på den svarta skälvande massan av stelnat koagulerat blod blandad med mjölk, öl och mjöl. Mannen tittade upp på kvinnan och formade åter läpparna till ljudlöst tal: Ta det lugnt. Jag har en plan.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Magnus Löwendahl 22 aug 2003 14:18