Ur en dröm...

Jag ser mig omkring men det enda jag finner är frid. Det går inte att ta på men den finns där så markant och tydlig, lika tydlig som smärtan och saknaden jag nu blivit så van vid. Kan man verkligen vänja sig vid sådant? men svaret är simpelt... visst kan man det. Psyket vänjer sig vid de mest bisarra situationer och gör det till vardag bara för att orka leva och gå vidare.

Jag ser dig... du är lika vacker som jag vill minnas dig. Jag känner med glädje för gud skall veta att jag saknat dig...
Jag rör dig, smeker sakta din kind, insuper hela ditt väsen med alla mina sinnen, jag känner att jag aldrig mer vill lämna dig jag vill vara kvar här i all evighet, vill känna denna frid för alltid...
Du ler vemodigt mot mig och jag vet att det inte går, för jag andas, hjärtat i mitt bröst slår, det gör inte ditt.
Du finns här för att stanna. Du kan aldrig mera komma tillbaka till min värld, din kropp finns inte längre och askan av den ligger i jorden i ett annat land. Jag har inte ens besökt din grav... Jag vågar helt enkelt inte, jag vill inte inse att du för all framtid är borta ur mitt liv.

Sedan blir bilden av dig otydlig och jag vaknar upp med en saknad större än något annat jag någonsin har upplevt. Varför fick jag inte säga adjö? Varför fick jag inte kyssa din mun en sista gång?

Jag minns inte längre sista gången jag såg dig andas, sista gången jag talade med dig... men jag minns allt för väl sista gången jag såg dig... du låg där så stilla utan liv och utan minsta antydan till den frid som alla andra pratat så fint om... du var så blek det var inte ens du... jag smekte din kind och din panna... du var så kall, jag kysste ditt hår och bad till gud att han skulle skänka dig åter... jag grät, det var vi många som gjorde.
Jag ville så gärna kyssa din mun... men jag vågade inte... jag var rädd för att få ännu ett faktum på det oundvikliga... du var död!

Jag lämnade rummet med en sista blick av saknad på dig. Kanske hoppades jag in i det sista att du skulle resa dig upp och skratta... men det gjorde du inte... det första jag såg när jag kom ut ur rummet var du... nej din syster, jag vet ännu inte om hon såg det... den lilla gnuttan hopp som för en sekund dök upp men lika snabbt byttes till smärta tillsammans med vissheten... jag hoppas inte det...

Din mor och far gick in. Och det skrik som din mor gav ringer fortfarande i mina öron... det var inte mänskligt - så fyllt av smärta, vanmakt och hopplöshet, det gav luft åt det vi alla kände. Inte förrän senare när jag själv fick barn kunde jag förstå vidden av den smärta hon måste ha känt, den ångest över att inte kunna hjälpa sitt barn och vanmakten av att stå totalt hjälplös.

Jag önskar så att jag kunnat få se dig en sista gång att jag kunnat få krama om dig och tala om för dig hur mycket jag älskar dig...

Det finns tusen miljoner OM... som bara virvlar runt i min hjärna... om jag bara vaknat, om jag bara sett, om jag bara hade... nä jag orkar inte tänka på det längre för det äter upp mig inifrån... men ändå det ligger där, ständigt i mitt medvetande, en liten gnagande tanke:

- Jag BORDE ! ha sett NÅGOT! Jag borde ha förstått något och FRAMFÖR ALLT borde jag ha GJORT någonting. Jag vet just nu inte vad det skulle ha varit, men i varje fall en skillnad.

Någon sa en gång att smärtan lindras och blir lättare att bära, "att tiden läker alla sår", men jag tror inte längre på det... visst jag har varit lycklig och jag har skrattat, men då och då påminns jag och smärtan slår mig med tiodubbel styrka... jag saknar dig och jag älskar dig för all framtid.

kom närmre mitt hjärta
krama min sten i din hand
Om den krossas så släng den
låt mig inte leva trasig
skall jag dö är jag inte rädd
men pulsen skrämmer mig
slår inte jämnt med tiden
skall jag leva, vill jag se ljusa dagar
inte ständigt vaka om natten
krossa mitt hjärta om du vill
smärtan skrämmer inte längre mig
bara vetskapen om att få leva...
i mörker hela livet utan dig...

Av Marlene Karnerfors 15 aug 2003 14:12