Kommunitarism, del 4

Rawls rättviseteori och den kontraktteoretiska tradition han ingår i har dock inte möjlighet att tillvarata vår erfarenhet av oss själva i ett meningsfult socialt sammanhang, menade Sandel. Det blir en nyckfull person, ytligt konstruerad före de mål och rättviseprinciper den ska välja. Vi kan inte rimligtvis betrakta oss på detta sätt. Det enda som kan gälla för det är den rättvisa utformningen av själva valsituationen, det vill säga ursprungssituationen. Att diskutera vad som väljs blir mindre viktigt än hur det väljs, menade Sandel, men jag kan inte förstå mig själv som åtskild från de mål jag måste välja. Det finns värden och mål som konstituterar mäniskan genom historia och sociala band förutan vilka valet blir ett meningslöst val ut i tomma intet. Dessutom är Rawls val inget egentligt val eftersom hans teori bygger på att vi ska välja hans egna förslag om de två rättviseprinciperna. Rent logiskt sett finns det dessutom bara en slags person bakom okunnighetens slöja. Eftersom vi som enskilda inte får ta hänsyn till vår egen historia och värden konstruerar Rawls ett abstrakt overkligt personbegrepp som vi alla förväntar identifiera oss med, en "fri och jämlik rationell varelse".

Denna bild vi får av oss själva utanför alla sammanhang är alltför tunn och därför blir hela samhällsbygget utifrån dessa valda grundläggande principer ohållbart. Den personuppfattning som finns i ursprungssituationen kan inte förklara varför den skulle välja det ena framför det andra utan att blanda in och reflektera över sin yttervärld. Sandel föreslår att vi lämnar Rawls abstrakta fråga, "Vad vill jag?" och frågar oss stället "Vem är jag?" Ett verkligt moraliskt tänkande handlar inte om bedömningar, utan om självupptäckt och självförståelse menar Sandel som alternativ till Rawls formalism. Huruvida detta är en korrekt tolkning av Rawls implicita kantianska filosofiska antropologi diskuteras av framförallt av Richard Rorty som försvarar Rawls, men även av Allen Buchanan och Michael Walzer. Läsaren kan själv bedöma Sandels angrepp något utifrån deras kritik.

Rortys försvar för Rawls mot Sandel grundar sig på Rawls senare tänkande under 1980-talet. Rawls artikel nedan om den "politiska domänen" och ett "överlappande konsensus" berör inte debatten kring kommunitarismen, men den är en utveckling bland annat inspirered av den kritik som riktats mot honom från Sandel. Richard Rorty refererar grundligt i sitt bidrag den avgörande "kommunitära" Rawlsartikeln Justice as Fairness: Political not Metaphysical från 1985, varför jag valt ut en ännu senare artikel för att visa hur Rawls tänkande utvecklats i alltmer konkret socio-historisk inriktning med det uttryckliga syftet att formulera en teori om gemenskap för moderna västerländska samhällen under efterkrigstiden.

Rawls vill hänföra sin egen teori om rättvisa till ett särskilt område, kallat den politiska domänen, och den ska inte uppfattas som en metafysisk liv- eller världssåskådning eller filosofiskt-religiös teori. Han menar att pluralismen i våra samhällen är permenent och bara kan undertrycks med statstvång. För att inte det ska uppstå måste en stor majoritet av det politiskt aktiva medborgarna stödja ett överlappande konsensus om minsta gemensamma nämnare konstitutionen utifrån sina intuitioner om frihet, rättvisa, demokrati med mera, vilka kan, men behöver inte, vara en del av deras egna religiösa eller filosofiska synsätt. Stödet grundläggs genom uppväxt med rättvisa sociala, ekonomiska och politiska instituitioner vars principer kan förstås av alla. Saknas dessa hotas hela samhällsystemet.

Inget av detta är särskilt kontroversiellt, men detta ursprungliga föredrag inför USA:s juridiska expertis visar hur svårt det är att formulera gemensamma värden och utgångspunkter på en nationell nivå och säger något om vilka praktiska problem som de kommunitära tänkarna inte ännu tagit sig an. Som något av en frånvarande huvudgestalt i diskussionen om kommunitarismen har Rawls något snåriga men viktiga inlägg ett otvetydigt värde som teoretisk jämförelse och praktiskt exempel.

Låt oss gå över till Alasdair MacIntyre som i After Virtue försökte att blottlägga den nutida moraliska och samhällsvetenskapliga debattens inkoherens och tomma emotivism värdenihilism. han tar upp Diderots, Humes, Kants och Kierkegaards syn på vad som rättfärdigar etiska grundprinciper. Hume och Diderot såg valet stå mellan antingen förnuft eller känslor, och valde det senare, till skillnad från Kant som menade sig ha funnit en formel för rationellt försvar i det praktiska förnuftet. Kierkegaard insåg emellertid menar MacIntyre, det uppenbara i att om etik är en fråga om val, måste valet i sig vara det enda giltiga. Konsekvensen av att börja tala om att moral måste rättfärdigas på något vis och att den inte hänger ihop med resten av samhällslivet, leder oundvikligen till det grundlösa valet av det Etiska eller det Estetiska i Kierkegaards Enten-Eller, liksom till Nietzsches bistra diagnos av vår tomma skramlande med kyrkonycklar och dagens moraliska och politiska frågor som gjorts omöjliga att avgöra i både den analytiska och existensialistiska traditionen. I bidraget nedan visar han hur företaget att vilja rättfärdiga moral på ett kalkylerande vis bara kan leda till tal om medel, aldrig mål. I centrum står begreppet telos i den aristoteliska traditionen utifrån vilket både etiska principer och människans natur som den råkar vara kunde rättfärdigas och förstås. Tas de bort blir allt tal om mål och strävan meningslöst, liksom varje värdeobjektiv uppfattning om människans natur.

Vilka var och är då våra västerländska rättvise- och rationalitetsbegrepp? MacIntyre beskriver i Which Justice? Whose rationality? från 1988 hur fyra traditioner övertar begrepp om rättvisa och rationalitet från andra förutgående eller samtida traditioner den aristoteliska, augustinska, skotsk upplysning och liberalismen. När traditioner är vitala förkroppsligar de kontinuiteter i konflikt menar MacIntyre. Annars är de döende eller döda. Latinets tradere betyder en levande kritisk vidarebefordran till nästa generation, inte ett passivt mottagande. Som en annan fri ande, Walter Benjamin, skrev : "I varje epok måste samma försök göras på nytt att rädda traderingen av det förgångna undan konformismen, som står i begrepp att slå den under sig".

I centrum står begreppen tradition-konstituerad och traditions-konstituerande rationalitet, det vill säga en rationalitet som beror av traditioner och i sin tur ger upphov till traditioner och som fortlever i traditioners intellektuella liv, dess undersökningstradtioner traditions of enquiry. Kapitlet pekar på hur varje tradition som råkar i en så kallad epistemologisk kris måste genomgå tre stadier. Vår kultur har i någon mån lyckas med de två första, att diagnostisera krisen och rekommendera botemedel, men den faller på det tredje, att "dessa två första uppgifter måste utföras på ett sätt som visar någon grundläggande kontinuitet mellan det nya /.../ och de gemmensamma övertygelser med vilkas ord undersökningstraditionen hade definierats fram till denna punkt". Där den moderna moraliska och politiska teorin i västerlandet står idag vill den inte erkänna sitt beroende av traditioner och deras rationalitet, och att liberalismen själv är en tradition bland andra. Att traditionsberoende leder relativism och perspektivism motsägs av MacIntyres analys. Tvärtom är det en traditionslös kritik som leder till relativism eftersom den inte kan sätta något framför något annat och välja vissa värden framför andra i sin objektivitet och emotivism.

Att tro kommunitaristerna om att ha funnit svaren på de mycket stora teoretiska och praktiska frågor som tas upp i det följande är att hoppas för mycket, och jag är heller inte säker på att deras väg är den enda möjliga. Men om frågeställningarna igen kom på vår dagordning som Charles Taylors säger, vore mycket vunnet i djup, aktualitet och bredd i den svenska moral- och samhällsfilosofiska diskussionen.


Bibliografi:

Philosophy & Social Criticism, vol 14: 3-4 1988. Temanummer om kommunitarism bland annat Baynes, Doppelt, Cohen med en fullständig 30-sidig bibliografi om kommunitarism från 1800-talet till 1989. Även utgiven som bok, David B. Rasmussen red, Universialism vs. communitarianism MIT Press, 1990, då utökad med Chantal Mouffes bidrag nedan
Chantal Mouffe, American liberalism and its critics: Rawls, Taylor, Sandel and Walzer, Praxis International, vol 8: 2 1988.
John Rawls,The Priority of Right and Ideas of the Good, i Philosophy & Public Affairs, Vol 17 1988
Alan Ryan, Communitarianism: The bad, the ugly & the muddly, Dissent, vol 36 1989
Marilyn Freidman, Feminism and modern friendship: Dislocating the community, Ethics vol 99 1989
David Miller, In What Sense Must Socialism be Communitarian? Social Philosophy and Policy, vol 6 1989
George Kateb, Individualism, community and docility, Social Research, vol 56:4 1989
Charles Taylor, Sources of the Self Cambridge UP, 1989. Anmäld i DN 939516
Alasdair MacIntyre, Three rival versions of moral inquiry Duckworth, London, 1990
Margareta Bertilsson, Sociologins kärna - i förändring?, Sociologisk Forskning, Vol 27: 3 1990
Amitai Etzioni, Liberals and communitarians, Partisan Review, vol 57:2 1990

Av Jan Sjunnesson 15 aug 2003 12:06