Armémuseums våldtäkt på stormaktstiden

Under vandringen mellan de många brokiga scenerna hör man en efterhand alltmer ödsligt vinande blåst, som bara tycks bekräfta känslan av tomhet i detta landskap, där historiskt välkända namn på människor och platser har lyfts ut för att lämna plats för en ny politiskt profilerad bild av det förflutna, med negativt värdeladdade texter – som den om Armfelt, den finske generalen, som ledde den stormdrabbade marschen över fjällen efter Karl XII:s död: "Armfelt som åkt släde, djupt nedbäddad i skinn och pälsar, klarade sig med frost i kindbenet."

Man behöver inte var konspiratoriskt lagd för att uppfatta det knappt undertryckta hånleendet bakom orden.

Tendensen är uppenbar; Armfelt, den ende officer som nämns vid namn på utställningen, blir en tydlig symbol för adeln – och ännu tydligare – för den manipulerade information som ska föreställa vår historia.

Vad vet vi då om generalen? I Den svenska historien bd 5 skriver Alf Åberg: "Armfelt själv fick tillsammans med förtruppen uppleva nattens alla fasor."

Eirik Hornborg, nestorn bland finska historiker, har i en biografi tecknat ett äreminne över denne karolin från en fattig adelssläkt i det karga Ingermanland Karolinen Armfelt och kampen om Finland under det stora nordiska kriget -53.

Armfelt hade 1713, fyra år efter Poltava, som blottställde landet för ett ryskt angrepp, fått ledningen över de sista resterna av den finska armén drygt 5000 man som tvangs retirera 18 mil undan en fientlig styrka genom den öde Tavastskogen. I ett memorial till myndigheterna skildrar han, hur det rådde full hungersnöd vid framkomsten och hur flera gick barfota i den skarpa kölden: "Folket har lidit större nöd än tänkas kan." Det är icke blott "pliktkänsla som framträder i hans brev och rapporter", understryker Hornborg, "det är även obrytbar själslig styrka, lojalitet mot vapenbröder och medkänsla med officerare och soldater. I eget intresse talade han ytterst sällan. Endast en gång anhåller han i ett brev om utfående av egen lönefordran; han har då på två år fått tre månaders lön och ingenting från sitt boställe."

Nej, varken Åberg eller Hornborg tycks underrättade om någon varm specialtransport för Armfelt, som uppenbarligen var en man av helt annat virke än den museet har valt att skända. I bokdisken har man dessutom missat signalen om den politiskt korrekta släden och inhandlat två separata häften om Armfelttåget utan denna upplysning.

"Vem har intresse av att utplåna det svenska folkets minnen", frågade Ana Maria Narti redan för 20 år sen Barn utan rötter. Lars Bergqvist hade emellertid synpunkter på den frågan i en intervju i SvD 6/12-01: "Den Erlander-Palmeska synen på Sverige och svenskarna var jakobinsk", menade han. "Man tyckte inte om påminnelser om det förflutna och ville mer eller mindre befria eleven från tyngande historiska kunskaper. Våra ledare hade kunskapsmonopol, visste vad statsnyttan krävde."

Men, som den estniske författaren, Jaan Kross, med erfarenhet av femtio års sovjetisk ockupation hävdar, "utan historia saknar människan identitet och kan därför styras fullständigt. Historien är däremot ett oövervinneligt bålverk mot alla erövrare och förförare" SvD 6/12-01. På Armémuseum hittar man inte detta bålverk. En grovt tillyxad utställning som denna kan bara sväljas av en generation som efter utebliven undervisning tappat det historiska fotfästet! Den är ett fynd för en ockupant. Gärdet är upprivet för en ny sådd!

Med betydande djärvhet har museet tagit fram ett nytt koncept beträffande uppkomsten av stormaktsväldet och förklarat, hur Sverige, "ett glesbefolkat, fattigt och efterblivet område i Europas utkant" lyckats tillkämpa sig "ett östersjöimperium" som det heter i tematexten, utan att ens antyda Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas totala omvandling av styrelse, förvaltning, rättsväsen hovrätter bland annat universitet och elva gymnasier, näringsliv, armé och flotta. En väldig organisatorisk kraft som lyfte en tredjerangens stat till stormakt, väckte omvärldens beundran och skapade en modell som Peter den store använde vid sin omgestaltning av Ryssland, har man försiktigtvis underlåtit att nämna.

Orsakerna har istället, enligt en skruvad utläggning, varit "grannländernas tillfälliga svaghet" och "franskt stöd". Till stor del kontrollerades stormakten av "holländska köpmän" ?!. Väldets drivkraft var främst "handelspolitiska motiv".

Östros, vilken gymnasist kan övertygas av detta dravel?!!
Hos flera utländska forskare hittar man f ö ett annat perspektiv än det för svenska folket djupt kränkande som Armémuseum presenterar.

I den uppdaterade, men ännu ej översatta standardbiografin Gustavus Adolphus -92 ger, inte överraskande, Michael Roberts den ovan antydda utgångspunkten för stormaktsväldets uppkomst. Den är "den bästa som existerar på något språk - inklusive det svenska" Alf Åberg. Men modern forskning betyder uppenbarligen mindre för museets ideologer.

Att nämna att Sverige under 1600-talet för en tysk historiker, Barudio Gustav Adolf –der Grosse -82 framstår som ett förbluffande fritt och rättssäkert land., med en riksdag där bönderna var en enastående demokratisk företeelse, är att svära i folkhemskyrkan. Men hur trovärdig blir en översikt där riksdagen inte ens nämns? Bonden framställs enbart som förtryckt av kungar, adel och präster, medan Roberts Sverige och Europa -69 tvärtom understryker den uråldriga lokala självstyrelsens traditioner med rötter ner i forntiden: "Tingets demokrati, samverkan mellan alla klasser i sockenstämman hör till de viktigaste faktorerna i svensk historia", och "undersåtens rättigheter respekterades till och med under sådana regenter som Karl XI och Karl XII". Författaren framhåller med skärpa den långa tradition som består i "personlig och politisk frihet och djup respekt för lagen föreskrift", men på Armémuseet finns ingenting att vara stolt över! Det ekar tomt i salarna. "Hävderna är strödda med stora handlingar och befolkade av stora män", säger Roberts, men här finns de inte.

Roberts hävdar för övrigt i sin biografi att krigen under den tid Gustav II Adolf regerade väl låter sig motiveras som försvarskrig, en uppfattning som tillfullo delas av Barudio: "I Polen ansåg sig hans farbror Sigismund vara rättmätig kung av Sverige, vilket han också var krönt till, och i Danmark hade Kristian IV samma anspråk. --- Det var Danmark som var den rika dominerande nordiska makten. --- Det förelåg ett utrikespolitiskt hot, Habsburg såg ut att sluka Östersjön och Nordeuropa." SvD, Fimmerstad, 820511

I en nyligen avslutad parallellutställning på bottenplanet utsattes dock museets demoniserade perspektiv för en icke avsiktlig kontrastbelysning i den från Riga hitflyttade Tre stjärnor – Tre kronor -01 som handlar om de hundra åren under svenskt herravälde och som letterna har kallat Den goda svensktiden. "Hade Gustav II Adolf aldrig vunnit ett fältslag... skulle han ändå ha framstått som en av de stora härskarna", bekräftar Roberts, "ty detta är en av de stora skaparperioderna i svensk historia" Sverige som stormakt -80.

Rigautställningen har dock bara visats som rudiment, och först längst ner på en illa upplyst vägg kunde man hitta några av de insatser som uppskattats av letterna och som f ö fyller en hel sida i katalogen – men försåtligt gömda i en sofistisk formulering: "De första femtio åren fördes inte försvenskningspolitiken särskilt hårdhänt ?, men en hovrätt och ett universitet inrättades i staden Dorpat".

Att ett fullständigt förslavat folk, som det lettiska, i stor utsträckning befriades från livegenskap, fick utbildningsmöjligheter och hovrätt, medges bara motvilligt och på undanskymd plats! Och att nästan varje socken fick en skola, så att begåvade bondpojkar skulle kunna gå vidare till universitet med hjälp av stipendier eller bibeln översattes, grunden för bland annat det lettiska skriftspråket, har inte alls ansetts värt att nämna! Men visst kan man förstå att det stör den mörka bild av stormaktstiden, som Armémuseum uppenbart försöker inprägla i sin fasta utställning.

Den svenska representanten i Riga, kulturattachén Gunilla Forsén, dolde heller inte sitt missnöje med namnet, som måste förstås så, förklarade hon, att "svenskarnas tid var det minst onda, och därför väljer man att minnas den" SvD 18/8 01.

Som värd i sitt sommarprogram den 1 juli, gav oss professor Dick Harrison den självskrivna förklaringen till den manipulation som skett med vår historia. I anpassningen till "den religion som grundades av profeten Karl Marx."

Visst, Thomas Östros, är man nyfiken på hur stormaktstiden kommer att se ut i gymnasiets kursplan i historia!

Om vi inte kan lita på våra muséer – vilken framtid väntar oss då? Kafka har redan beskrivit den.

Av Claes Engblom 15 aug 2003 10:24