Den sjunkna katedralen

Orörligt vatten på okänt innanhav.
Ett svagt återsken
från en sjunkande sol
i ytans polerade spegel.
Avtagande ljus.
Nu nästan borta.
Helt borta.

En fruktan sprungen ur mörkret väcks.
Hotar att stiga men se:
den kommer av sig när
vattnet nästan omärkligt lyses upp
underifrån av ett svalt, vitt ljus,
och ett svagt brusande hörs.
Vattnet krusas fint:
som om en sockerbagare hade spritsat
en tunn genomskinlig glasyr
upp, genom, underifrån.

Nu hör vandraren som står vid stranden
den allra svagaste klang.
Men vad är det för något?
En klocka?
Ja, en stor mäktig klocka, men varifrån?
Och nu kommer en melodi
spelad på instrument som bara finns för vandrare.
Den är långsam och har få toner
men går inte att sluta lyssna på.
Och vattnet krusas än mer,
och melodin blir starkare,
och nu hörs flera stora klockor
i väldigt klockspel.

Vandraren står orörlig vid stranden.
Kan endast lyssna,
kan endast se,
kan endast förnimma,
kan endast andas,
kan endast finnas till.

Något bryter igenom underifrån vattnet,
och det vita ljusets styrka stegras,
och det är ett torn i marmor.
Det stiger, och det har öppna luckor
där klockorna klingar sin melodi,
överjordiskt skön fast den kommer nerifrån havet.
Och när nästan hela tornet är uppe ser vandraren:
En kyrka, fast ändå ingen kyrka
som liknar en kyrka skapad av människor,
utan en kyrka utan förvanskande tecken på sina väggar;
en kyrka utan symboler som smutsats ned
av människor stridande om ord;
en kyrka byggd av drömmars oändligt täta, starka väv.

Ur dess port kommer munkar
som sjunger klockornas melodi.
Klockorna som nu tystnat.
Men munkarna sjunger i flera stämmor
och de sjunger renare än klockorna.
De sjunger starkare
och där klockornas melodi gick upp
går munkarnas ner och tvärtom.
Och de bär de långa ljus i händerna
som lyst långt innan katedralen kommit ovanför ytan.

De stannar på kyrktrappan framför havet
och fortsätter sin sång när de sluter ögonen.
Och när sången klingar som starkast
börjar klockorna spela igen,
och munkarna sång blandas med klockornas:
En gonggong slår långsamma grundslag i djupaste bas.
Munkarna och klockornas klanger svävar ovanför gonggongen.
Blandas med ljuset.

Och vandraren är inte längre bara sig själv.
Han är också ljuset,
och klockorna,
och gonggongen
och munkarna.
Och allt är både rörelse och stillhet.

När Munkarna vänder och går in i katedralen
tonar deras sång och deras ljus sakta bort.
Gonggongen slutar att slå och porten stängs.
Klockorna spelar när katedralen sjunker i vattnet.
Hela tiden hörs dess klang:
allt svagare och svagare.
Ljuset underifrån:
allt svagare och svagare
för att till slut helt försvinna.

Det är åter tyst.
Det är åter mörkt.
Vandraren huttrar till i rädsla för det nya mörkret.
Då kommer det allra första,
allra svagaste gryningsljuset
från den sol
som ännu ej kommit ovanför horisonten.
Och vandraren har åter
vävt det stoft av sina drömmar
vars innehåll ska strös ut
över den kommande dagen.

Av Magnus Löwendahl 13 aug 2003 10:03